Henrik Jansson: Virtuella begränsningar
I min lyssningskultur har Spotify snarast rollen som informationsverktyg, skriver Henrik Jansson.
Spotifys reklam låter som om den riktades till strumpbyxor och kalsonger utan innehavare. Fast tydligen bryr jag mig inte tillräckligt för att skaffa den reklamfria betalversionen, eftersom det virtuella lyssnandet för mig ändå inte ger den önskade musikaliska helhetsupplevelsen. I min lyssningskultur har Spotify snarast rollen som informationsverktyg, något att ta till då jag vill förhandskolla musik jag tänkt mig att kanske skaffa på riktigt, i materiaform.
Någon snobb upplever jag mig ändå inte som, för cd-formatet duger bra för mig – också om vinylen förstås har mer att erbjuda, vad gäller omslagskonst, ljudupplevelse och hållbarhet. Dessutom är den fascinerande tidlös.
Jag drar mig till minnes hur min son för 20 år sedan hävdade att jag borde göra mig av med mina vinyler, medan jag ännu kunde få någon mark för dem. Att det var cd:n som gällde, och småningom nya och ännu längre utvecklade format. Men för någon månad sedan träffade jag honom på ett tåg, vi tog en öl i restaurangvagnen och snackade, och han konstaterade att cd:n är ute och undrade om jag kunde tänka mig att skänka honom min originalvinylutgåva av Black Sabbaths debut.
Jag sa spontant nej. Men jag överväger i hemlighet saken, kanske skulle det kännas bra.
Den som primärt håller sig till virtuell musik, och då skaffar den genom att ladda ner eller strömma, har antagligen också gått miste om upplevelsen att skivhandeln kan bli som ett vardagsrum. En plats där man träffar bekanta, lyssnar på nya låtar och trivs.
Det är fortfarande möjligt att hitta de här oaserna, mysiga antikvariat eller oberoende skivaffärer med kunnig personal. Att beställa skivor via näthandeln är däremot i sig inte mer spännande än att ladda ner, men ändå ett bra komplement eftersom utbudet då är så brett.
Och som finlandssvensk författare vet jag mer än väl hur viktiga en del nätbokhandlar blivit. Det är antagligen enbart via dem mina (knappast så många) rikssvenska läsare kan få mina böcker, och dessutom har exempelvis Adlibris en katalog som sträcker sig långt tillbaka i tiden – något man inte med bästa vilja i världen kan säga om Akademen.
I ärlighetens namn måste jag också tillägga att de musikbloggar jag ibland skriver självfallet skulle vara långt fattigare utan de virtuella låtprov jag kan plocka från Youtube, liksom att jag köpte den senaste tidens för mig mest omtumlande album, Anna von Hausswolffs Miraculous, efter att först ha hört det på Spotify.
Men det är anmärkningsvärt att artisten via den gratisversion jag alltså använder mig av bara får en bråkdel – en tiondedel, hävdade en låtskrivare nyligen – av de royaltyer som betalspotify ger (relativt sett låga också de). Det finns många som därför gärna skulle se att den helt lades ner.
Ifall något såpass drastiskt skulle ske måste utgångspunkten åtminstone vara att månadsavgiften läggs på en låg nivå. Och att reklamen med kalsongstrumpbyxtilltalet försvinner för gott.