Wilhelm Kvist: De försvunna pengarna
Lurar finlandssvenska musiker åt sig pengar? Det beror på hur man vill se på saken, skriver Wilhelm Kvist med anledning av Svenska Yle:s granskning.
I måndags gick ansökningstiden ut för Svenska kulturfondens stipendier för den här hösten och 3853 ansökningar kom in. Senare samma dag publicerade Svenska Yle sin genomgång av Kulturfondens beviljade stipendier under tidigare år, mera specifikt stipendier för skivinspelningar.
Resultatet av genomgången var tänkt att väcka allas förundran: Av alla skivprojekt som beviljats bidrag under 2012 och 2013, knappt hundra projekt under vartdera året, hade bara två tredjedelar resulterat i skivor som faktiskt blev av (och som hittas på nätet), medan en tredjedel av projekten inte resulterat i något synligt resultat alls. Vissa projekt håller fortfarande på att ta form eller har skjutits upp, andra har ändrat form (en skiva har blivit till en konsert) eller förverkligats i liten skala (för husbehov). En handfull har inte blivit av i någon form.
Nyheten fick omedelbart några finlandssvenska musiker att reagera, främst på två sätt: Det första, intuitiva sättet var att bedyra sin oskuld och redovisa sina förtjänster ("Jag har fått stipendium från Kulturfonden för fyra skivor och alla har blivit av"). Den andra reaktionen, med potentiellt mera långtgående effekter, kom från dem som kände sig utpekade: "I artikeln får man en känsla av att det är folk som försnillar och lurar pengar av Kulturfonden". Det är en betydligt allvarligare reaktion.
Lurar finlandssvenska musiker åt sig pengar? Det beror på hur man vill se på saken. Ohederliga ansökningar förekommer säkert, men mera troliga är de naturliga förklaringarna: Att en konstnär kommit till nya insikter under arbetets gång (och insett att materialet inte håller för en skiva). Eller att ansökningen från början varit alldeles för luddig för sitt eget bästa. I en (finlandssvensk) värld där en rätt så stor del av alla hugade musiker, såväl amatörer som professionella, kan ansöka om (och få) bidrag för sina skivor är det troligt att ansökningarna lider av brister på både kunskap om och visioner för hela produktionens omfattning och budget.
Kulturfondens bidrag har i regel varit relativt små, och några tusenlappar räcker som bekant inte långt i framställningen av en professionell produkt med löner och arvoden för kompositörer, arrangörer, sångare och musiker, mixning, mastering, tryckning, marknadsföring, distribution och så vidare. I de fall där fonden varit enda bidragsgivare, eller fondens bidrag varit betydligt mindre än man hoppats på, har det säkert varit lätt att skrinlägga hela projekt (mindre än tio procent av bidragen överskred 5000 euro).
Till saken hör att konstnärer som är mer eller mindre beroende av stipendieapparaten ofta lämnar in ett antal ansökningar och ser vad som ger napp. I de här fallen kan man säga att finansiären, Kulturfonden, har den bästa möjligheten att faktiskt påverka när man väljer sina stödobjekt. Det hör också till spelets regler att projekt skall få misslyckas. Varje stipendium kan ses som en investering som antingen bär frukt eller så inte.
Det intressanta med dylika utredningar är att de bottnar i en uppfattning om att vi finlandssvenskar granskar allas vår kulturfond för att se att fondens pengar används rätt. Men med tanke på att fondens pengar (åtminstone i princip) är privata, vore det ännu viktigare att se till att de offentliga medlen – från exempelvis Centret för konstfrämjande (Taike) – används ansvarsfullt.