Fredrik Sonck: Teaterdebatten är avblåst
Jag har fullt förtroende för teaterredaktör Isabella Rothberg, skriver Fredrik Sonck i ett avslutande inlägg i teaterdebatten.
Bästa läsare,
alla större debatter förs på fler ställen, parallellt: i offentlighetens obarmhärtiga sken, i semioffentlighetens halvdunkel, runt köksbord och i slutna rum. De här olika platserna är åtskilda, men ändå beroende av varandra.
Den teaterdebatt som förts i Svenskfinland har också ägt rum på olika ställen. Den del som alla kunnat ta del av har ägt rum framför ridån. Vad som snarvlas nere i logerna är svårt att veta, men den som suttit på första parkett och lyssnat har med lätthet kunnat uppfatta såväl viskningar som rop också bakom ridån.
I dag måste jag skriva om denna ”dolda debatt”, som jag delvis själv kunnat iaktta och delvis fått redogjord för av, vid det här laget, snart ett tiotal informanter och tipsare.
Som kulturchef och vid en tidning som HBL har jag på grund av min egen maktposition dragit mig för att beskriva den semioffentliga diskussionen som Eva-Maria Koskinen, Joanna Wingren, Helen Korpak och Anna-Sofia Nylund-Allén gör i sin debattartikel i söndags: ”Kommentarer i sociala medier har stundvis påmint om hatskriverier.”
Men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte höll med dem. Och det de ilsknaste rösterna uttryckt är att HBL:s teaterredaktör Isabella Rothberg utgör en kritikerröst som de inte vill veta av i offentligheten.
Från HBL:s sida har vi hittills avstått från att ta ställning till eller kommentera aktörerna som rört sig bakom offentlighetens ridå. Men för den offentliga öppna debatten har vi inte vikt undan. Efter att konstnären Cris af Enehielm på Svenska.yle.fi publicerade sin allmänt hållna debattartikel om kärlekslösa och maktlystna kritiker, har Rothberg deltagit i Slaget efter tolv och bemött den Enehielmska kritiken i en kolumn i HBL.
Därefter har vi – i öppenhetens namn – publicerat samtliga debattinlägg som kommit kulturredaktionen till kännedom, däribland Gunilla Hemmings starkt kritiska insändare, som blev den öppna debattens första inlägg som explicit diskuterar Rothbergs teatersyn.
Trots att den artikeln innehåller vissa uppenbara överdrifter, valde vi att – i öppenhetens namn – inte ge efter för ryggmärgsreflexen och omedelbart bemöta kritiken från HBL:s sida och kanske också ta död på debatten. I stället avvaktade vi och publicerade Koskinens, Wingrens, Korpaks och Nylund-Alléns artikel sex dagar senare. Däremellan publicerade vi också Margita Andergårds artikel, som emellertid var författad som en kommentar till Cris af Enehielm och Slaget efter tolv
Parallellt med den öppna debatten fortsatte spelet bakom ridån, och den 18 november fick jag ett brev per e-post, undertecknat av ett tjugotal teaterarbetare som med emfas ifrågasatte Rothbergs teaterkritik och efterlyste en ”dialog”. Brevet var uttryckligen inte avsett för publicering. Det innehöll en önskan om att enbart ”vidarebefordras inom Hbl” vilket vi valde att respektera.
Eftersom Svenska Yle nu gett brevets existens offentlighet – med en av brevskrivarnas kommentarer – finns det inte längre någon anledning att hymla om det. Jag besvarade brevet utan att ta ställning till det jag visste om dess bakgrund. I sak kunde svaret hursomhelst inte ha varit annorlunda: att påminna om att vi journalister har en etisk skyldighet att avvisa den typ av informella dialogansatser vars syfte är att styra, påverka eller tysta.
Men jag visste om brevets existens flera dagar innan det damp ner i min inkorg. Anledningen är uppenbarligen att det finlandssvenska teaterfältet ingalunda är enigt i sin kritik mot Rothberg, och att andra teaterarbetare kontaktat mig uttryckligen för att ta avstånd från ”den där skrivelsen du snart kommer att få” som beskrivits som – och jag citerar – något ”osakligt”, ”ett drev” och ”mobbning”.
Vad jag själv tycker? Ja, ett giltigt steg i en öppen debatt var det i alla fall inte.
Till den del som de gångna veckornas debatt – i synnerhet bakom offentlighetens ridå – varit en kampanj mot en enskild teaterkritiker tycker jag den varit olycklig, även om det också finns en substansfråga i bakgrunden, två olika teatersyner som nöts mot varandra.
Hårddraget. Den som Gunilla Hemming representerar anser att misogyna, rasistiska och homofoba representationer alltid kan ha en plats i konsten – i antagonistens mun, eller i en viss social eller historisk kontext. Den som Isabella Rothberg representerar anser att de här representationerna i sig, och trots kontexten, kan vara problematiska och därför bör benämnas och diskuteras. Det går säkert att identifiera en gråskala i detta, men Rothbergs kritiker är antingen oärliga eller okunniga i den mån de påskiner att hennes konstsyn – ”ideologiska glasögon” – är en anomali eller en oförmåga. Det är bara att ta färjan över till vårt västra grannland och bekanta sig med de postkoloniala och feministiska strömningar som har ett betydligt starkare fäste där än här, inom såväl kritik, som konst. Ur ett helikopterperspektiv kan man lätt identifiera en vid det här laget välbekant konflikt mellan en yngre och en äldre feministisk tradition.
Men den diskussionen måste vi återvända till en annan gång. För HBL:s del är teaterdebatten avblåst för den här gången i och med att den kommit att bli en fråga om förtroende.
På den punkten kan jag vara mycket tydlig: mitt förtroende för teaterredaktör Isabella Rothberg är orubbat. Jag står bakom henne, liksom jag står bakom de frilanskritiker hon vidtalar, liksom kulturredaktörerna på Västra Nyland och Östnyland, och de frilanskritiker de vidtalar.
Tillsammans upprätthåller vi en mångfald i kritiken. Med det har vi också hjälp av Ny Tid och Svenska Yle som regelbundet recenserar svensk teater i Helsingfors, på svenska. Teaterfältet och publiken i Helsingfors kan de facto ta del av en bevakning som har en bredd och ett djup som inte är förunnad någon annan befolkningsgrupp av motsvarande storlek, någonstans i världen.
Fredrik Sonck
P.S.
Här är förresten brevet jag fick, och det svar jag skrev. I öppenhetens namn publicerar HBL det nu, när brevskrivarna bekräftat dess existens för Svenska Yle.
Teaterarbetarnas brev:
Eftersom teaterkritiken är under lupp, och eftersom Gunilla Hemming skrivit en insändare om teaterkritiken på Hbl vill vi, undertecknade, tillägga följande i debatten. Då vi är så många väljer vi att rikta oss i ett personligt brev till dig istället för att skriva en insändare. Det vi vill framföra är att vi upplevt brister i er teaterkritik och att vårt missnöje vuxit sig så stort att vi tycker att en dialog skulle vara bra.
Då vi jämför en mängd pjäser som blivit kraftigt sågade i Hbl av er ledande teaterkritiker med hur ifrågavarande pjäs överlag tagits emot i andra medier frågar vi oss vad (den ofta stora) skillnaden beror på. Pjäsen i fråga har oftast kunnat få ett blandat mottagande men ingenstans finns det en sådan stil som i Hbl, som numera i sin teaterkritik ofta representerar sätt att skriva som vi uppfattar som onyanserat, raljerande och arrogant, framförallt vad kommer till en hel del finlandssvenska föreställningar.
Som teaterkonstnärer är vi villiga att ta till oss kritik, utvecklas, syna oss själva, de premisser vi gör konst på och våra reslutat men för att detta ska vara möjligt i relation till teaterkritiken behöver vi en kritik som för ett samtal, som analyserar och kontextualiserar på meningsfulla sätt, inte bara dömer.
Vi önskar se en mer reflekterande, nyanserad och fördjupad kritikgärning av Isabella Rothberg, att läsa teaterrecensioner i Hbl som är intressanta och meningsbärande i sin analys, kontextualisering och beskrivning också när värderingen av verket i fråga är negativ.
Vi hoppas att vi kan föra ett konstruktivt samtal utan att hänga ut enskilda personer eller bortse från det ansvar vi har som konstnärer respektive kulturjournalister.
Detta mejl får vidarebefordras inom Hbl.
Kulturchefens svar:
Ni efterfrågar en dialog, men specifierar inte vad en sådan skulle innebära vare sig till innehåll eller form. Men som jag uppfattar er ska den, i likhet med den här korrespondensen, ske utanför den direkta offentligheten.
Som kulturjournalister har vi skyldighet att i en allmän bemärkelse lyssna på olika röster. Det gör vi också gärna.
Det vi i regel alltid förhåller oss avvaktande till alla former av mer formaliserade ”dialogansatser” som inte sker offentligt. Till detta är vi förpliktade av journalistreglerna (jag klistrar in de tre första punkterna längst ner i mejlet). Trots att er invit om att diskutera teaterkritik kan tyckas vara av annan art än motsvarande inviter från politiska partier, företag och intresseorganisationer är den inte oproblematisk i den mån ert syfte är att utöva påtryckningar, att styra.
Det innebär inte att ni är förbjudna att komma med ett förslag, men nog att vi kan ha en etisk skyldighet att avvisa det.
I den konstruktiva anda som er skrivelse är författad i, vill jag ändå passa på att peka på de andra kommunikationsmöjligheter som finns. Den främsta är den e-postadress som finns under alla redaktörers byline, såväl på webben som i papperstidningen. Det går alldeles utmärkt att skicka respons den vägen, vilket många läsare – och ibland också konstnärer – faktiskt gör.
Vad jag kan se har ingen av er utnyttjat den här möjligheten det senaste året. Det kan jag tycka att är synd när jag läser ert brev.
Sen kan vi journalister förstås ta till oss den respons vi får på väldigt olika sätt. Vi får massor med e-post men läser nog alla mejl av det här slaget noggrant. Sällan finns det tid att engagera sig i någon längre diskussion, men vi försöker alltid åtminstone skriva någon rad till svar.
Den respons jag själv uppskattar mest är den som är saklig och konkret: Vilka nyanser är det som saknas i en specifik text? Vilken är den kontext som inte uppmärksammas? Ofta konstaterar jag att det jag utelämnat, utelämnats på grund av utrymmesbrist, men det händer också att jag fått syn på något jag inte sett tidigare. Sedan tror jag att journalister rent allmänt har en större tendens att vara skeptiska till kommentarer av personer som så att säga skriver i egen sak, eftersom det anknyter till en sorts grundläggande källkritik som också påbjuds av våra etiska regler. Det är ändå inte liktydigt med ett automatiskt avfärdande.
Slutligen noterar jag era synpunkter på teaterkritiken i HBL. Jag konstaterar också att vi under den debatt som först fått en hel del respons – från läsare och också från kollegor till er – som uppfattar Isabella Rothbergs kritik helt annorlunda än vad ni gör.
Som kulturchef för KSF-tidningarna står jag bakom HBL:s teaterredaktör Isabella Rothberg, liksom de frilanskritiker hon anlitar, liksom kulturredaktörerna på Västra Nyland och Östnyland och de frilansare de anlitar.
Jag vet att HBL har en speciell position i Svenskfinland, men själv uppfattar jag det som enbart positivt att det finns åtminstone fem olika medier (förutom KSF-tidningarna också Ny Tid och Svenska Yle) som recenserar svensk teater i Helsingfors, på svenska. Trots vår litenhet har vi en mångfald i kritiken som, vad jag vet, ingen annan folkgrupp i motsvarande storlek kan räkna med. Att den mångfalden ofta resulterar i texter som skiljer sig från varandra ser jag som positivt.
De tre första punkterna i journalistreglerna:
1. Journalister är i första hand ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare. Dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället.
2. Avgöranden om innehållet i informationsförmedlingen ska fattas på journalistiska grunder. Denna beslutanderätt får inte under några omständigheter överlåtas till någon utanför redaktionen.
3. Journalister har rätt och skyldighet att avvisa påtryckningar eller löften som syftar till att styra, förhindra eller begränsa informationsförmedlingen.