Juha Itkonen: Om framtiden
Författaren Juha Itkonen blev nyfiken på Slush.
Jag besökte mitt livs första Slush. Evenemanget är ju den enda ljusglimten i ett Finland som har glidit ner i hopplöshet, som saknar nya idéer och som är dömt till undergång. Enligt ett alternativt synsätt är Slush ett ställe där unga lymlar som siktar på att snabbt bli rika, och som struntar i att axla samhällsansvar, presenterar menlösa mobilapplikationer.
Jag försöker stiga in i Mässcentrum med öppet sinne. Saknaden efter den långsammare och lugnare värld som jag fick tillbringa mina känsliga ungdomsår i är stark men jag försöker ändå identifiera den här saknaden och motarbeta den. Världen har alltid förändrats och förändringen har alltid orsakat smärta och krossat gamla strukturer. Vid fyllda fyrtio vill jag inte på några villkor bli en stofil som förkunnar hur mycket bättre allt var förr.
Med raska steg äntrade jag alltså den bubbla där jag inte hör hemma. Nu var jag verkligen inte på bokmässa, jag var på något helt annat ställe. Med hjälp av ljus och videoskärmar hade mässhallens dystra 1980-tals estetik på ett beundransvärt sätt fåtts att försvinna och ersatts av ett utrymme som liknade sitt evenemang: framtiden.
Framtiden var internationell och enbart engelskspråkig. Stundtals komisk och, i sin intensitet, ansträngande, å andra sidan tveklöst inspirerande och mellan varven direkt rörande. Lösryckt ur sitt geografiska sammanhang, november-Helsingfors som öppnade sig på andra sidan betongväggarna. Jag flanerade i framtiden utan riktning eller mål, observerade människor, lyssnade på föredrag och kände mig mycket längre borta hemifrån än i Böle.
Är framtiden då tom och dum? Uppstartshajpen kritiseras för konflikten mellan den svulstiga retoriken och de obetydliga idéerna. Man pratar om att världen förändras, erbjuder mobilapplikationer med vilka restaurangmat kan beställas hem och underlåter att sköta en del av de lagstadgade avgifterna. Det finländska företaget Wolt, som redan tidigare väckt mycket uppmärksamhet och fått några miljoner euro i finansiering, steg i ljuset av detta fram under Slush-veckan.
Också jag mötte en gammal skolkamrat på Slush som, efter att i flera år ha försökt slå igenom på spelmarknaden, äntligen hade lyckats hitta en guldåder. Han placerade min hand på sin mobil och tillsammans spelade vi ett hitspel, utvecklat av hans firma och nerladdat miljoner gånger. Jag rattade en bil, han en annan. Vi kolliderade med varandra. Ett spel tog kanske fem sekunder, sedan började vi från början.
En sådan här innovation är verkligen inte svaret på mänsklighetens ödesfrågor. Å andra sidan är det företagarverksamhet som lönar sig och som sysselsätter folk. Dessutom grubblar man också på de där ödesfrågorna. I själva verket hörde jag i mässhallen talas om fler stora idéer än små idéer: överraskande många uppstartsföretag försöker förbättra eller till och med rädda världen.
Förmodligen lovas ingen räddning för Finland – ett nytt Nokia som kunde erbjuda tiotusentals fasta arbetstillfällen – ingår helt enkelt inte i uppstartvärldens logik. Å andra sidan är inga mörka krafter heller i rörelse. Framtiden är inte likadan som det förflutna, varken i gott eller ont, och just därför är den både skrämmande och lockande.
Texten har översatts från finska av Annika Hällsten.