Krister Uggeldahl: Filmmakarna vet bättre
Jakob Brossmans film Lampedusa in Winter är dedicerad ”till Europa”, vilket troligtvis ska ses mera som ett upprop än som en hyllning, skriver Krister Uggeldahl.
Stockholms filmfestival och Göteborgs filmfestival är de två största evenemangen i sitt slag i Sverige. Poängen är att där Göteborg traditionellt haft en mera ”proggig” framtoning, så som sig bör när det gäller en filmfest som håller till i de gamla arbetarkvarteren kring Järntorget (nu Olof Palmes plats), har Stockholm stått för det hippa och urbana. Samt amerikanska.
Talande är att såväl Dennis Hopper som Quentin Tarantino gästat Stockholmsfestivalen. Nämnas kan också att det prestigefyllda Stockholm Achievement Award i år går till Ellen Burstyn som finns på plats i egen hög person.
Å andra sidan kanske man inte ska fästa så mycket uppmärksamhet vid de filmkulturella revirmärkena, för i ljuset av programsättningen står festivalen i Stockholm i år med båda fötterna på jorden. Och med hjärtat om inte till vänster så åtminstone i det humanistiska lägret.
Öppningsfilm i år var Jonas Carpignanos Mediterranea, ett drama som ger ett ansikte åt den eskalerande flyktingkrisen. På ett läger i Algeriet möter vi Burkina Faso-sonen Ayiva som tillsammans med bästa kompisen och bluesbrodern Abas sätter kurs på Libyen.
Under resan genom öknen råkar man ut för skjutglada stråtrövare plus att båtresan över Medelhavet är just så horribel som man kan tänka sig. Men fram kommer man, till drömmarnas Europa, i det här fallet södra Italien.
Det är bara det att drömmen snart övergår i en regelrätt mardröm. Svartjobb på apelsingårdarna är det enda som står till buds och utan arbetsintyg inget uppehållstillstånd. Så småningom tilltar spänningarna mellan flyktingarna och bygdens egna söner och sedan behövs det bara en gnista för att konflikten ska explodera.
Mera om allt detta i dokumentären Lampedusa in Winter med handlingen förlagd till den vindpiskade italienska ön som blivit något av en symbol för folkvandringen över Medelhavet. Filmen börjar med ett nödrop över radion varpå kustbevakningen rycker ut – för sent. I den tragiska båtolyckan, en av många, får 365 människor sätta livet till.
På Lampedusa sörjer man de döda, nog för att det finns gott om högst vardagliga problem. Den snällt sagt högljudda lokalbefolkningen går ut i protest mot förbindelsebåtsbolaget med den påföljden att fiskarna går sysslolösa och butikshyllorna gapar tomma.
Samtidigt fortsätter tragedierna ute till sjöss, allt medan den internationella pressen får för sig att intervjua Lampedusaborna – alldeles som om dessa skulle sitta på de mest autentiska vittnesmålen.
Jakob Brossmans film är dedicerad ”till Europa”, vilket troligtvis ska ses mera som ett upprop än som en hyllning. Som så ofta gör Europa för lite och för sent, tåget har redan gått och i Paris brinner det.