HBL:s kulturchef: Varför Paris?

Terrorism handlar inte om att erövra rikedom, makt eller territorier. Det handlar om att sprida rädsla, men i sig är rädslan bara ett medel. Målet sitter djupare. Kanske kunde man säga att det handlar om våra själar: om våra egna alldeles individuella själar, och om den som är vår gemensamma. I den har den franska huvudstaden en plats.

Paris var en vagga för den europeiska upplysningen på 1700-talet, den tid då kyrkans allmakt över människans tanke på allvar började ifrågasättas, liksom regenternas allmakt över människornas kroppar. Det politiska och kulturella resultatet av upplysningen är oöverskådligt. Och det är ett av den europeiska kontinentens finaste arv. Så mycket elände, blodspillan och förtryck har Europa att skämmas för, inom sina gränser och utanför dem. Men inte detta.

Under den franska revolutionen, då upplysningens idéer omsattes i politik och politiska krav, gjordes det under parollen om frihet, jämlikhet och broderskap. Också franska revolutionen hade sina mörka sidor. Men det som överlevt av den, och det som den trots allt gav myndighet och styrka var upplysningsarvet: den fortfarande både radikala och paradoxala idén om att vi alla är fria och jämlika.

Det finns de som hatar friheten, djupt och innerligt och intill döden. Hit hör bland annat den våldsbejakande islamska terrorismen som angriper satirtidskrifter, rockkonserter och helt vanliga människor över hela världen.

Det finns de som hatar jämlikheten, djupt och innerligt och är beredda att dö för sitt hat. Hit hör bland annat den högerextremism som bränner flyktingförläggningar, avrättar unga socialdemokrater och definierar graden av människovärde efter hudfärg.

Vi andra måste fortsätta vår omöjliga och nödvändiga balansgång mellan frihet och jämlikhet, utan att kompromissa alltför mycket med någondera. Vi är de allra flesta, men våld är ett kraftfullt vapen som inte bara trasar sönder kroppar, utan också idéer om vi inte står emot. Mänskligt motstånd kan innebära många och också motstridiga saker. Det måste vi hantera så gott vi kan. Men vi får aldrig glömma det tredje ordet i franska revolutionens paroll, påminnelsen om det gemensamma: att vi alltid, trots allt, delar ett syskonskap.