Impuls: Solidarisk med sin text
Det var fullt logiskt och kanske nödvändigt att representanter för det nygrundade Förlaget (Sophia Jansson) och Schildts & Söderströms (Anna Friman) fick mötas i en paneldebatt i samband med årets bokmässa för en dryg vecka sedan. Lika logiskt var att inget direkt nytt kom fram, men allt behöver heller inte vara nytt för att ha sitt intresse.
I debatten deltog också Författareföreningens ordförande Peter Sandström och S & S-författaren Erik Wahlström, och det Sandström lyfte fram om författarens solidaritet kan vara värt att upprepa här och i alla framtida förlagsdiskussioner. ”En författare kan enbart vara solidarisk med sin egen text”, sa han, och den saken är det lätt att hålla med om – redan i och med att allmänregeln är att det skrivs kontrakt bara för en bok i taget. Nästa kontrakt kan sedan göras med samma förlag eller ett annat, just den saken behöver inte vara av någon primär betydelse. Det viktiga är att texten blir så stark som möjligt, och därefter får åka vidare i systemet för att ge plats för nästa.
En författare behöver alltså inte vara solidarisk med något förlag, men ett fungerande samarbete kan förstås i många fall kan föda en ömsesidig sympati.
För Schildts & Söderströms är det antagligen listan över egna författare som uttryckt sitt stöd för den nya konkurrenten som varit svårast att smälta, en lista som den finlandssvenska pressen dessutom rätt så grovt misstolkat. Den bild som nu unisont tutats ut är att alla de 38 S&S-författare som finns på listan i framtiden ska ge ut på Förlaget – detta trots att man i praktiken inte alls kan veta vem eller vilka som kontrakteras innan manusen finns, och den nya aktörens utgivningsvolym klarnar.
Däremot är listan förstås en stödmanifestation för Schildts & Söderströms konkurrent, ett missnöjesuttryck mot ägarna till S&S (knappast mot de anställda) och hur fusionen genomdrivits, och framförallt: en sympatiyttring för S&S tidigare litterära chef Tapani Ritamäki. Han och hans förlagsredaktörskollega Sara Ehnholm-Hielm byter nu arbetsgivare, och det är i första hand ”deras” författare som finns på listan. Anna Friman konstaterade i mässpanelen att det hela kom som en chock (Wahlström talade mer luddigt om ”en stor konspiration”), men med kännedom om hur det gått till i Sverige och i finska Finland borde man kanske ha anat att degraderingen av den mångårige litterära chefen Ritamäki inte skulle gå spårlöst förbi. För också om en författare i första hand är solidarisk med sin egen text (och via den kanske med de människor han eller hon vill synliggöra) kan de som bidrar till att texten hittar sin slutliga form också inkluderas.
Men helt oberoende av hur den nya situationen vuxit fram, eller vilka positioneringar den lett till, uppfattar jag det som positivt att Svenskfinland nu fått ett förlag till – och ett med ekonomiska muskler. I mina öron låter Sophia Jansson dessutom trovärdig när hon (också i mässpanelen) betonar att det handlar om ett långsiktigt projekt, inte något man lägger ner efter ett par år för att det ”ändå inte var så kul att ge ut böcker”.
Skribenten är författare och kritiker