Fredrik Sonck: På spaning efter Finland
Det finns något mörkt och masochistiskt i berättelsen om finländsk sisu, skriver Fredrik Sonck
Detta är Finland:
* Tystlåtenheten, bastukulturen och nakendopp i Saimen.
* Sisu. Mannerheim, vinterkriget och ryssarna som fick på truten.
* Domkyrkan och tågstationen i Helsingfors. De kalla vintrarna och det kloka i att lägga på hullet inför dem genom flitig konsumtion av karelska piroger med äggsmör.
* Sampo och Kalevala. Hard rock halleluja och Lordi. Torsdagsärtsoppan med pannkaka, tillredd till tonerna av Finlandia.
* Kärringkånk. Vikten av att ge svenskarna på truten i ishockey och det obegripligt intima förhållandet till naturen.
Exakt detta valde BBC-produktionen Hairy Bikers att lyfta fram i sitt program om Finland, som hade brittisk premiär tisdagen den 22 september. Hairy Bikers är en konceptuellt välfungerande hybrid mellan matlagningsprogram och resereportage, och framför kameran huserar två skäggiga motorcyklister och dito kockar (tänk mysfarbröder, inte Hells Angels).
Finlandsprogrammet spelades in i somras. Jag var själv med, som statist. Som sista anhalt i landet kom Hairy Bikers till åländska Jurmo där vi har stuga, och bland öbor och sommargäster uppbådades ett trettiotal själar i alla åldrar för att måla ett båthus medan programledarna tillredde en måltid. Solen sken och rödmyllefärgen doftade. Vi arbetade, umgicks, lärde oss snabbt att ignorera kamerorna och trakterades med mat och dryck på slutet. Vi skulle illustrera ytterligare något absolut finländskt: talkot.
Att se sig själv genom en utomståendes ögon är något speciellt. Men jag tänker inte på den sekundlånga exponeringen av min egen nacke utan på programmets välvilliga blick på "det genuint finländska". För även om allt detta i mina infödingsögon snarast framstår som klyschigt eller kuriöst finländskt så händer här ändå något intressant: det blir slående uppenbart hur min egen vaga förståelse av "att vara finländare" är direkt beroende av hur någon utomstående förstår – och missförstår – det finländska, det som förväntas vara en del av mig.
I synnerhet differensen mellan min förståelse och deras missförstånd är intressant. Till exempel hur Hairy Bikers ser något exotiskt i den för mig ganska vardagliga men nog så viktiga bastun, eller missar Mannerheims status som både gud och avgud.
Efter programmet går jag och tänker på hur fullständigt betydelselöst det här med kärringkånk är, och att Kalevala och Sibelius visserligen är betydelsefulla kulturarv, men snarast för sina allmänmänskliga kvalitéer som liksom bara råkar ha finländsk dräkt.
Jag tänker också att om man nu går på spaning efter den finländska identiteten så är det kanske mer fruktbart att rikta blicken mot de alldeles unika begreppen "sisu" och "talko".
Kan de med sina mångtydiga konnotationer ringa in det där genuint finländska? Samtidigt undrar jag: Förstår vi ens själva vad vi menar med sisu och talko? Och hur förhåller sig de här orden till varandra? Småningom börjar det gry en misstanke i mig om att sisu och talko är som de två polerna i en magnet och att det finländska kanske kan sökas i spänningsfältet mellan dem.
Vad menar vi till exempel med sisu? Det sägs att ordet en gång användes för att beskriva kämpaglöden hos det tidiga 1900-talets löparstjärnor. Men har man minsta lilla språkkänsla är det ändå uppenbart att sisu inte är liktydigt med svenskans "kämpaglöd" eller engelskans "fighting spirit". Ändå tycker jag att det verkar som om vi i Finland ofta skulle svälja den översättningen utan att reflektera över vad den utelämnar.
Sisu handlar om kamp – ja – men också om nederlag, uppoffring, lidande.
Jag läser om Okänd soldat – och kanske ser jag bara det jag vill se – men hos Linna är det jag uppfattar som sisu genomgående kopplat just till att uthärda ett lidande, till att ge förlustens förtvivlan en bister värdighet. Sisu har den antisociala Lehto som "utan bikt och beredelse" trycker gevärspipan mot gommen och avslutar "en finländsk hjältesaga" där han ligger sårad någonstans i Fjärrkarelens natt. Sisu har Viirilä som med blint dödsförakt springer in i det ryska kulregnet och vrålar sitt "Jesus Perkele". Sisu har också officerarna Kariluoto och Koskela som av någon obestämbar pliktkänsla kastar bort sina liv i helt utsiktslösa försök att stoppa ryska framryckningar.
Det finns något mörkt och masochistiskt i den här berättelsen om finländsk sisu, men också en sorts tragisk skönhet. Och jag tänker att det här kanske är något som reproduceras också i dagens nationella berättelser, inte minst inom idrotten, dagens synligaste arena för nationell identitet. Tänk dopingskandalen i Lahtis. Tänk Lejonens oproportionerligt många finalförluster och bittra genomklappningar. Tänk också den flaggviftande och introverta nationalismen – med hockeyskjortor och allt – och den air av stolt desillusion den utstrålar.
Tänk sedan en statsminister som med allvar i rösten talar om en samhällsförändring som måste genomlidas och uthärdas – och inse att även om han använder ordet talko så är det sisu och ingenting annat han vädjar om.
Kanske är det just så här Finlands nationella trauma kommer till uttryck i dag. Jag tänker mig inte att sisu är något vi behöver "göra upp med" i bemärkelsen "göra oss av med", men nog att det måste finnas en balans mellan dödsdrift och livsdrift i en kulturell eller nationell identitet. Och jag tänker att den balansen rubbas om vi inte kallar saker vid deras rätta namn, eller om vi ljuger för oss själva om centrala begrepps sanna innebörd.
Talko är något annat än sisu: inte det individuella uthärdandet utan det gemensamma arbetet, inte den bittra beslutsamheten utan den glada viljan, inte lidandet i tillvaron utan livsnjutning.
När jag nu drar mig till minnes den där sommardagen på Jurmo, så tänker jag att Hairy Bikers faktiskt förstod vad vi menar med talko.
Arbete, ja. Men också samvaro, mat, dryck.