Erik Kruskopf: Glömt och bevarat
Ingen institution har tagit till sin uppgift att värna om Kyllikki Salmenhaaras eftermäle.
Bland årets alla uppmärksammade 100-åringar – från designmästaren Tapio Wirkkala till fortfarande levande och aktiva målaren Åke Hellman – finns naturligtvis många bortglömda. En nu trots allt i viss mån noterad är keramikern Kyllikki Salmenhaara (1915–1981), liksom Wirkkala och många fler mångfaldig pristagare på triennalen i Milano under den finländska designens gyllene 50-tal.
En orsak till att hon hamnat lite i skymundan ligger säkert i att hennes keramik till stor del var av det unika slaget, långt från periodens svalt nordiska enkelhetslinje. Det var inte med sina relativt få bruksting hon väckte uppmärksamhet, utan med personligt utformade supersmala vaser och flata breda fat eller mulligt buktiga kärl i grovt stengods ofta med glasering endast på insidan. Lockad av zenbuddistiska tankegångar blev keramiken för henne en konst som keramikern var skyldig att leva sig in i med själ och hjärta.
Oturligt skadad under ett arbetsskede måste hon upphöra med allt drejande men gjorde under återstoden av sitt liv en vägande insats som lärare för generationer av senare utövare av denna tusenåriga konst.
En orsak till den relativa tystnaden sägs vara att det inte funnits någon institution som tagit till sin uppgift att värna om just Kyllikki Salmenhaaras eftermäle. Någon väldig produktion lämnade hon inte efter sig, och vad som fanns gick till Konstindustrimuseet. I och med en liten utställning och en rätt representativ publikation som museet utgav 1986 ansåg man plikterna uppfyllda.
Efterlämnade arbeten, halvfärdiga arbeten och mängder av skisser och utkast är annars ett vanligt problem i samband med avlidna konstskapare. Arvingar sitter där med målningar och skulpturer som fyller övergivna ateljéer och hyrda lagerlokaler vilkas värde man gärna tror på men har svårt att realisera.
En lösning som somliga kommit på är att bilda en stiftelse. Det förutsätter förstås ett visst grundkapital, men uppskjuter i alla fall förintelsen någon tid.
En ganska bortglömd målare som på sin tid kom på denna lösning var Viljo Hurme, avliden 1987 vid 94 års ålder i Salo, där han också levat och verkat större delen av sitt liv.
Hurme stod nära både Septemgruppen och Novembergruppen, höll flera separatutställningar och togs ett par gånger också med på utställningar av finländsk konst utomlands.
Han målade flitigt särskilt bilder av folk i olika yrkeskategorier och anlitades ivrigt som porträttör av hemortens märkesgestalter.
Utan bröstarvingar bildade han en stiftelse som fick överta rubb och stubb efter hans och hans hustrus död. Flera hundra målningar har deponerats i Salo konstmuseum.
Stiftelsen fick också resurser för att upprätthålla en viss aktivitet, bland annat i form av utställningar, publikationer och stipendier. Till råga på allt håller den i gång hans hem i Muurla, som kan besökas av allmänheten.
Om den konst som finns där kanske inte är av det omstörtande slaget ger hemmet en sympatisk glimt av ett trettiotalsliv, och själva byggnaden, ritad av ägaren själv, ett ganska unikt prov på egnahemsfunkis.
Riksbekant lyckades han ändå inte bli, men klarade sig utmärkt på det lokala planet. Också små orter vill gärna kunna stoltsera med en egen konstnär.
Skribenten är konstkritiker.