Jan-Erik Holmberg: Levande som ostron
Årets upplaga av Pori Jazz var den bästa i mannaminne, menar Jan-Erik Holmberg.
Sommarens längsta jazzfestival avslutades nyligen i Helsingfors. JazzEspa med söndagsfesten JazzPiknik vid Glaspalatset är en riktig jazzfestival. Två band per eftermiddag, det ena oftast med lite yngre musiker och det andra med etablerade jazzkattor.
Det som skiljer festen från övriga är att det hela är gratis, vilket sällan gör saken sämre.
Sommaren är inte slut ännu och på hösten väntar exempelvis Juttutupas Rytmihäiriöklubb, som den 9 september firar arton år av levande jazz varje onsdag. Det är också gratis.
JazzEspa gav föraningar om kommande skivor. De lyckliga som hörde Jari Perkiömäki Organic Baritone Quartet, Verneri Pohjola–Jukka Eskola Head to Head eller Aleksi Ranta Group vet nu vad som väntar i skivaffären senare och gör förhoppningsvis sina inköp.
Rytmihäiriöklubbens administration förändras. Nya arrangemang, i vilka skall ingå en ny sponsor, innebär en internationellare inriktning. Bland höstens kommande namn kan nämnas Bowman Trio feat. Mike Allen & Miles Black med musiker från USA och Finland (16.9), finsk-svenska Tales from the Blackwood 30.9, Jazz Voice Conference: Kate Reid från USA med finska musiker plus jamsession (21.10) och nordjazzande IPA med bland annat Magnus Broo, Ingebrigt Håker Flaten och Mattias Ståhl (25.11).
Några ord om årets upplaga av Pori Jazz även. Årets fest var en succé särskilt vad gäller jazzdelen av programmet. Både publik och artister, särskilt de inhemska som tidigare behandlats aningen styvmoderligt, var nöjda. Bra arrangemang för musikerna ger bättre musik.
Kangas uttalade sig för en dryg månad sedan i radio (Yle) om festivalens nuläge och han tycker inte om det att man avstått från konserterna utanför Skrivarholmen, till exempel på Teatern eller i Promenadisalen. Han oroade sig också över kommersialiseringen, som inte är någon ny sak och som han var själv med om att utarbeta.
Årets festival var den bästa i mitt mannaminne, som dock inte är lika långt som Kangas. Det att jazzprogrammet koncentrerades till två scener inom ett mindre område med bra service och musik som aldrig tog en paus är det bästa som hänt på år. Mittemot den gamla traditionella Lokki-scenen fanns ju nu Teds tält. Man behövde inte nästan alls vandra till den otrivsammare mastodontscenen, där musiken av det andra slaget flödade. Undantag var de inhemska toppband som startade eftermiddagarna där.
Personligen saknar jag inte alls konsertsalarna efter många timmar av gedigen jazz på holmen. Traditionellt bär det i väg efter utekonserten så långt som möjligt från jazzgatan och dess jazzpriser. Exempelvis till Pub Rattis, där man kan höra jazz eller annan musik som inte har med festivalen att göra.
Här i stan är det bara att ta för sig, då det bjuds. Jazz är som bäst avnjuten likt ostron, levande och kanske med en skvätt bornerande dryck vid sidan. Det kan man göra på Rytmihäiriö.
Sedan finns ju även den jordnära Sture Jazz Bar med toppstämning och rejäl sannsväng varje lördag. Efter lördag stängs Sture för tre månader på grund av linjesanering i huset i Vallgård.
Skribenten är jazzkritiker.