Erik Kruskopf: Hårda kanter
Bland alla onödiga termer som betecknar eller försöker beteckna någon riktning inom konsten hör ”hard edge” till de onödigaste.
Termen präglades av en rad amerikanska målare på västkusten på 1960-talet, och ville i grunden bara betona ett avståndstagande från den då aktuella amerikanska nonfigurativismens spontana formlöshet. Ingen okontrollerad ”action”, tvärtom behärskad struktur med hjälp av passare och linjal.
Småningom nådde både arbetssättet och terminologin Europa, och många hakade på. Här fanns ju också tankens källa. Målare som Piet Mondrian eller Wassily Kandinsky arbetade visserligen mest på frihand, men principen att komma så långt från avbildandet av naturens former som möjligt var redan klart formulerad.
När världskrigen var överståndna och tiotalets föregångare började bli en del av det allmänna kulturarvet chockerade modernismens svallvågor även den finländska konstpubliken.
Till de konsekventaste utmanarna hörde Lars-Gunnar Nordström, i själva verket tidigare balanserande på de hårda kanterna än de kaliforniska trendsättarna.
Lite sorgligt är det ju att han först nu, ett drygt halvsekel senare, får en helhetspresentation som både vad omfång och utrymme gör hans livslånga insats rättvisa.
Onödig är den engelskspråkiga termen också av den anledningen, att alltihop ryms in under de paraplytermer som använts i snart hundra år, utan att för den delen bli mera entydiga än vad bildspråkens ordförklaringar över huvud taget brukar vara.
Redan Theo van Doesburgs manifest ”Konkret konst” från 1930 slog fast att måleriet bör undvika alla allusioner till den synliga världen.
Ordet ”konkret” har sedermera vållat mycken förvirring, och Nordström hörde till dem som hellre ville använda den av ryssen Alexandr Rodtjenko lanserade termen ”konstruktivism”.
Men konstruktionen skulle vara fri från tillfälligheter och sentimentalitet. Vad den får återspegla är den tanke som formernas och färgernas spel formulerar.
Hårda kanter ger formuleringen tydlighet, men en sådan självklarhet tyckte Nordström inte det var nödvändigt att framhålla.
Nordström gjorde också skulpturer, men vilka visioner han ägde får vi tyvärr nöja oss med att uppleva via modeller och fotomontage. För de tänkta dimensionerna fanns det hos oss aldrig tillräckligt djärva sponsorer.
Intressant nog har Nordström som skulptör fått en lite låghalt småkusin, som man redan under några decennier kunnat bli bekant med i ett föredömligt publikvänligt turnéprogram.
Konstnären heter Antero Toikka, och är från Mänttä, i vars sommarprogram han deltar med en mångsidig expo.
Mången har säkert lagt märke till hans ”Omega”-arbeten, som alltsedan 1993 dykt upp vid olika vägskäl (vilket gett dem det lite förklenande öknamnet ”landsvägskonst”).
De överraskande nedfallen här och där – till exempel det slipade granitblocket ”Melancholia” som en gång i tiden också gästade Runebergsesplanaden – har gett en annars svårtillgänglig konstform en sympatisk tillgänglighet.
Så har de hårda kanterna i Toikkas utformning kunnat sträcka ut en hand till allmänheten på ett sätt som ”Nubben” Nordström i vårt snäva kulturklimat aldrig fick en möjlighet till.
Utställningen Nubben / Lars-Gunnar Nordström på Emma pågår till den 13 september. På Galleri 68 på Tavastvägen 68 visas en utställning med grafik av Nordström till den 30 augusti. Antero Toikkas utställning Vision 2015 visas på Serlachiusmuseet Gösta till den 13 september.