Mazzarella: Sekularismens fröjder

I sommarkylan läser jag en antologi som heter The Joys of Secularism – sekulariseringens fröjder. Här trevar sig ett tio-tal skribenter fram till beskrivningar av ett liv utan religion som inte – vilket ordet ateism låter förstå – skulle vara en negation eller ett avståndstagande utan ett positivt och lustfyllt bejakande av livet på jorden.

Oroligt förhåller de sig till den tidsdiagnos den tyske sociologen Max Weber ställde redan för hundra år sen, nämligen att världen präglas av rationalism och intellektualism och framför allt av ”avförtrollning”. Om den inte längre ter sig besjälad, om den inte längre styrs av en gudomlig hand, så riskerar människors liv att te sig tunna och etiska normer som godtyckliga. Bokens redaktör, litteraturvetaren George Levine, har därför bett de medverkande tänka kring möjligheten av en sekulariserad förtrollning ”som skulle tillfredsställa de känslor och andliga behov som är av så avgörande betydelse att det vore både självdestruktivt och självbedrägligt att förneka dem”.

Filosofen Charles Taylor talar om ”omförtrollning”. För honom är varken kosmos eller evolution ödsliga, han vill tvärtom betona det storslagna i den nya kunskapen, inte minst i kunskapen om hur högre livsformer uppstår ur de lägre. En materialistisk världsbild är ”drabbande, vacker, skrämmande, fascinerande, farlig, förförisk, verklig”, hävdar han – ja, inte nog med att den kan väcka förundran och vördnad, den måste göra det, det är ett slags okänslighet, ja, rentav en moralisk brist, att inte känna vördnad.

Ändå har det varit en återkommande tanke att vi är dåliga på att ta in tillvarons under. Hans Ruin citerar sin far: ”Är det inte förunderligt, utbrast han, att människan har en stjärnhimmel över sig och ändå går upp i idel erbarmlighet! Tänk om hon i stället hade ett vanligt tak över sig, och Vår Herre plötsligt fattades av den dåraktiga lusten att visa oss världarna och med en rörelse av armen strök bort taket, då skulle vi dö av intryckets mäktighet. Men för att Han stundligen låter oss blicka in i oändligheten anar vi den inte mera!”

The New York Review of Books hade nyligen en tankeväckande recension av filmerna Her och Ex Machina som båda handlar om unga män som förälskar sig i artificiell intelligens, i Her i ett operativsystem som kallar sig Samantha, i Ex Machina i roboten Ava. Ava är inte bara smart, hon längtar också intensivt efter att komma ut ur labbet, se och uppleva; om Samantha säger den unge Theodore: ”Det är härligt att vara ihop med nån som är så nyfiken på världen!” Ivrigt börjar han gå omkring och filma allt hon vill se. Filmerna, konstaterar recensenten Daniel Mendelsohn, antyder inte bara att människor blir robotiserade av allt sysslande med teknik, den leker också med den oroande tanken att robotarna kunde bli bättre än människor på att känna, på att känna förundran.