Zinaida Lindén: Damen med Rolls-Roycen
Att få känna, berätta, göra nytta. Att få vara med. Det vore en nåd på livets höst, menar Zinaida Lindén.
Häromdan läste jag två nyheter under samma timme. En 92-årig norsk dam hade rymt från ett äldreboende och åkt på en kärleksresa med en vän. En 93-årig finländsk dam hade fått en kaffestund i solen med sin hemvårdare. Det var hennes andra utomhusvistelse i sommar. Många äldre ser nämligen inte längre någon poäng med att gå ut.
En av de första filmer jag såg efter att ha flyttat till Finland var Fridrik Thor Fridrikssons uppbrottsdrama Naturens barn som handlar om ett par som rymmer från ett ålderdomshem. En av de första böcker jag läste här var Merete Mazzarellas Tanten och krokodilen som handlar rätt mycket om att komma ihåg att leva samtidigt som man minns att man är dödlig.
Jag var bara 28 år, men sådana ämnen intresserade mig enormt. Att flytta till ett nytt land var ett uppbrott utan like. Det var som att dö en smula. Dessutom är jag uppvuxen i tät kontakt med mina morföräldrar och min farfarsmor. De förhöll sig till åldrandet på olika sätt. Min farfarsmor, en charmig och rätt så ytlig historiens överlevare, gifte om sig när hon var sjuttio. Min mormor hade känt sig gammal innan hon fyllde sextio. Ändå hade de en del gemensamt. Ingendera var rebell à la Pippi Långstrump. De brydde sig främst om att hålla ihop familjen. De präglades av ett slags ödmjukhet.
Historier om gamla på vift har alltid något sorgligt över sig. Tänk den 82-årige Leo Tolstojs uppbrott från sin vardagliga omgivning. Även i filmskrönan Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann finns ett stråk av vemod. Det som får Allan (Robert Gustafsson) att rymma från sitt eget hundraårskalas är inte ens önskan att återställa sitt människovärde. Det är bara en sund nyfikenhet. Han är helt enkelt inte klar med livet. Han vill mer, mycket mer. I synnerhet mer vänskap. Precis som Jonas Jonassons roman är Felix Herngrens filmatisering lite väl hafsig och tandlös, men när det gäller huvudpersonen tycker jag att filmen lyckas med att återspegla vårt kollektiva omedvetna. Hundraåringen är en skröna i Carl Michael Bellmans anda. Här avser jag både Bellmans levnadsglada och samtidigt sorgsna rader: ”Tycker du att graven är för djup, nå, välan så tag dig då en sup” – och Bellmanvitsar.
Enligt Aftonbladet rymde den norska 92-åringen ”med sin älskare”. Hon beundrades bland annat på ryska sociala nätverk. Hon blev känd i hela världen. Men känd som vadå? En kuriositet? En förebild?
I maj, när jag var på Östersjöns Författar- och översättarcentrum i Visby gick jag på en stadsvandring med en berömd guide som ger stora summor pengar till välgörenhet. Jag hade upplevt henne förut. Jag blev glad över att hon fortfarande var aktiv. I synnerhet därför att jag själv är en före detta guide. I dag är hon 84 år och är tvungen att använda rollator när hon guidar sina turistgrupper. Hon kallar den tappert för sin Rolls-Royce.
Om jag har någon förebild som gäller min ålderdom är det hon. Att få känna, berätta, göra nytta. Att få vara med. Det vore en nåd.
Men jag som är uppvuxen i ett ganska fatalistiskt land väljer att inte tänka på sådant. Det är som med mina förlossningar. Att förbereda och planera visade sig vara meningslöst. Det blev ändå annorlunda än jag tänkt mig.