Anna Lena Bengelsdorff: Doften av Korsika
Napoleon längtade tillbaka till sin födelseö och var övertygad om att han med slutna ögon, bara på doften skulle känna att han var hemma. Och korsikanerna har inte glömt sin store son.
Litet mer om Napoleon. I HBL 17 juni konstaterar professorn i historia Henrik Meinander att det kanske inte skadar att lära sig av historien ”men historien kan också bli en tvångstanke om man som i Ryssland ensidigt ser den som en bekräftelse på omvärldens onda avsikter”. Professorn besvarar frågan hur han ämnar fira Napoleon och hans nederlag vid Waterloo med att den gamla snapsvisan om Napoleon som en tapper krigare kunde tänkas komma väl till pass. Men för den som vill ta fasta på uttalandet gällande historien som en tvångstanke finns det faktiskt en lämpligare visa att skölja strupen med.
Mina tankar går till Bernardin Pietrera, liksom Napoleon korsikan till börden.
Som så många andra korsikaner flyttade han till fastlandet för att studera. En dag i Normandie tvingades han av en plötslig tandvärk att söka sig till ett apotek. Där avgjordes hans öde. Den unga apotekerskan bakom disken var så charmant att tandvärken bedarrade. Det slutade med frieri, han vidareutbildade sig till apotekare och hamnade i den lilla staden Craon, där paret ägde och skötte ortens apotek. Men liksom så många andra korsikaner återvände han varje sommar med sin familj till sin födelseö, till den lilla bergsbyn Castifao där hans släkt hade sina rötter.
”Korsika doftar annorlunda”, säger hans hustru Lucette Pietrera, ”på doften märker man när man har kommit hit.”
Detsamma sade Napoleon Bonaparte där han efter Waterloo satt internerad som en pestbacill på S:t Helena. Han längtade tillbaka till sin födelseö och var övertygad om att han med slutna ögon, bara på doften skulle känna att han var hemma. Och korsikanerna har inte glömt sin store son. När man inmundigat tillräckligt många glas pastis eller Cap Corse knyter man näven, höjer den ovanför huvudet och stämmer upp: Mort il les fait trembler encore, sur les roches de Sainte Hélène (Ännu som död fick han dem att darra, på S:t Helenas klippor).
Den muntra snapsvisan som professor Meinander nämnde skulle antagligen inte bekomma Rysslands nuvarande härskare desto vidare, men i det fall han råkar passera den bergiga ön i Medelhavet kan han knappast undgå den dystra melodin med de olycksbådande orden. Det är en låt som kunde ge honom rysningar längs ryggraden och bekräfta alla de tvångstankar han eventuellt dras med. Napoleon är ju varken den förste eller den siste som i onda avsikter tågat mot Ryssland.
Ändå frågar man sig hur Napoleon själv skulle ha ställt sig till profilen över honom i den ovannämnda artikeln, där han presenteras nästan enbart som den tappre krigaren. Här nämns inte det som han vid slutet av sitt liv själv såg som sin viktigaste bedrift – Code civil – den lagbok han år 1802 lät upprätta som faktiskt anses som grunden för dagens lagböcker.
Där fastställs att alla är lika inför lagen, att inga samhällsgrupper har rätt till särskilda privilegier och att skattskyldighet gäller alla som har möjlighet att betala. Och visst är det så att ju rättvisare ett samhälle fungerar desto mindre behöver man skramla med vapnen för att distrahera sina undersåtar.
Se här något för varje självhärskare att fundera på.
Skribenten är författare.