Merete Mazzarella: Ett tidigare talko
Det finns många idéer för den talkoanda som behövs, men förutom de måttlighets- och sysselsättningstalkon som föreslagits finns också ett annat, mer känslomässigt laddat talko.
I det ekonomiskt bekymmersamma läget efterlyser våra beslutsfattare nu talkoanda men idéerna varierar. Finlands näringslivs ordförande Matti Alahuhta föreslår ett måttlighetstalko som skulle gå ut på att välbeställda frivilligt skulle sänka sina löner med fem procent. Carl Haglund uppfattar uppenbarligen inte sig själv som tillräckligt välbeställd utan ser hellre ett sysselsättningstalko som skulle gå ut på att köpa tjänster, exempelvis hjälp i hushåll och trädgård.
Det finns andra tänkbara modeller: Om jag har förstått saken rätt är varje finländares andel i skuldbördan runt 25 000 euro. Då kunde väl de välbeställda betala sin andel på ett bräde? Och de rika kunde väl betala för fler än sig själv – så där i solidaritetens namn?
Men jag kommer också att tänka på ett annat, klart mer känslomässigt laddat talko som jag (liksom väl de flesta av mina generationskamrater) förvisso hört talas om genom åren men som jag helt nyligen stötte på igen i ett litet häfte, utgivet på eget förlag, som heter I krigets skugga. En familjeberättelse 1939–1944. Författaren, Ralf Pauli, har haft tillgång till drygt fyrahundra brev, mestadels utväxlade mellan hans pappa Karl som var inkallad i nästan fyra år och hans mamma Inger som stretade på med att sköta vardagens alla sysslor med först ett, sedan två små barn och en ständig ovisshet.
Den 11 april 1940 meddelar Karl att han inte längre äger någon guldring för han hade deltagit i den stora frivilliga insamlingen av vigselringar som då var aktuell: ”jag har ansett det vara min plikt för fosterlandet att skänka den till förmån för försvaret”, skriver han. Han bedyrar att handlingen inte är ett tecken på att hans känslor för Inger, som gett ringen, skulle ha svalnat, ”nej tvärtom bevisar denna min åtgärd att kärleken vuxit emedan denna min lilla, dyrbara gåva, är till hjälp att skydda dig, Ole och vårt hem från barbariska fiender.” Brevet innehöll också ett kvitto på överlåtelsen mot vilket Inger kunde få en slät järnring. Ringarna man fick var i själva verket inte av järn utan av nysilver.
Syftet med insamlingen var att få in medel för anskaffning av militärutrustning och den resulterade i över 300 000 ringar, totalt 1 750 kilo guld, vilket skulle ha räckt till 30 stridsplan.
Men – ack ja, här finns ett stort och sorgligt men, för Ralf Pauli fortsätter: ”P g a diverse svårigheter användes medlen inte någonsin för avsett ändamål, utan blev liggande i Finlands Banks valv.”
Medlen? Ringarna såldes alltså och det var pengar som blev liggande? Pengar som nu rimligen är värdelösa? Pauli tillägger: ”Myndigheterna höll tyst om det snöpliga resultatet av insamlingen.”
Undra på att de höll tyst, för är inte det här en historia som är ägnad att beröva en tron på alla mer storskaliga talkon? Kanske det ändå är hederligt progressiv beskattning som är bäst?