Erik Kruskopf: En gång i Venedig
I Venedig pågår årets bildkonstbiennal. Pris delas ut. Finland har sedan 1956 deltagit regelbundet i biennalen. Några pris har våra deltagare inte fått.
Det betyder förstås inte att deltagandet skulle ha varit lönlöst. Att vara med på detta evenemang som alltjämt räknas som det mest prestigefyllda i det internationella konstlivet ger deltagarna i varje fall en viss internationell synlighet, och är en märkbar fjäder i hatten på hemmaplan.
Efter många förhandlingar i början av 1950-talet fick Finland rätt att disponera en tomt i den tämligen fullbebyggda park där biennalen ägt rum sedan starten 1895. En paviljong ritades av Alvar Aalto, och 1956 kunde den invigas.
Till första utställare hade Finlands konstakademi, som sattes att administrera det hela, valt Helene Schjerfbeck.
Men 1956 gick hon inte hem i Venedig. Däremot noterades nog paviljongens arkitekt Alvar Aalto. Det var dittills det första verk av honom som uppförts i Italien.
Någon succé har inte heller senare utställare fått. Hemma klara stjärnor som Aimo Kanerva, Kain Tapper, Kimmo Kaivanto eller Ulla Rantanen, för att nämna några, har mottagits med vänliga nickningar. Pris har de inte erhållit.
De har inte ens haft stöd av Aalto: den aaltoska träkonstruktionen var egentligen tänkt att monteras ned redan följande år.
Men Aalto var Aalto. Paviljongen fick stå kvar, men hyrdes ut till olika användare, under en period till Island.
En annan paviljong, ritad av den norske arkitekten Sverre Fehn, uppfördes gemensamt av Norge, Sverige och Finland, på en ganska centralt belägen tomt. Danmark hade sedan länge en egen paviljong alldeles intill.
Den nordiska enigheten fortsatte en tid, om än tidvis lite haltande. Ett slags kulmen uppnåddes 1978, då man i utopistisk samarbetsyra beslöt använda den skandinaviska och den danska paviljongen som ett gemensamt utrymme. Fem länders deltagare skulle placeras där de kom bäst till sin rätt. Också Island fick vara med; den starkt förfallna Aaltopaviljongen höll man det året på att restaurera och återbörda till Finland.
Deltagare från Finland var då Olavi Lanu. Tema för biennalen det året var ”Från naturen till konsten, från konsten till naturen”, och Lanus delvis av naturmaterial tillverkade figurer passade som hand i handske.
Lanu kom också att bli den finländska konstnär som dittills väckt den största uppmärksamheten i detta krävande internationella sammanhang. Hans ur gräsmattan uppväxande kvinnliga gestalter hörde till biennalens mest fotograferade arbeten.
Deltagandet förutsatte också ovanlig omvårdnad; en särskilt engagerad guide måste hela sommaren se till att de gräsbevuxna figurerna hölls tillräckligt fuktiga.
Denna nordiska biennalkollektion kunde följande sommar återupplivas på det då nystartade nordiska konstcentret på Sveaborg, med ett efterföljande och oförglömligt symposion för de deltagande konstnärerna på Lanus sommarställe vid Saimen.
Lanu genomlevde under de följande åren en expansiv produktivitet, som 1984 kulminerade i ett överflöd av naturgestalter på utställningsområdet Retretti vid Punkaharju.
Olavi Lanu avled i början av maj i år i sin hemstad Lahtis, 89 år gammal, efterlämnande en stor och mångsidig produktion. Hans mest imponerande framträdande skedde nog i den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen 1978.
Skribenten är konstkritiker.