Hur står det egentligen till med vår medkänsla?

Sociologen Candace Clark har undersökt saken för USA:s del och skrivit boken Misery and Company. Sympathy in Everyday Life. USA är traditionellt ett land där var och en förväntas vara sin egen lyckas smed och får skylla sig själv när det går illa. Också där har det ändå blivit vanligare att uppfatta att människor kan vara offer för sociala strukturer och andra omständigheter. Inte bara alkoholister utan också promiskuösa framstår i dag som beklagansvärda snarare än omoraliska, de lider av ett beroende, en sjukdom.

Överlag finns det allt fler sammanhang och situationer som förutsätter medkänsla. Företaget Hallmark som länge tillverkat kort att skicka vid sjukdom och dödsfall marknadsför nu kort man kan skicka till barn vars föräldrar skiljer sig, till personer med en besvärlig chef eller personer som sitter ensamma hemma på lördagskvällen. Clarks bok kom ut vid millennieskiftet och man får väl tro att det vid det här laget finns kort att skicka också till dem vars mobiltelefon blivit stulen eller vars dator kraschat.

Samtidigt finns en motsatt tendens: både rökning och fetma uppfattas som uttryck för dålig karaktär och den som drabbas av en livsstilssjukdom ska inte räkna med medkänsla utan får vara tacksam om den inte tvingas bekosta all vård själv.

Clarks intervjuer visade att de flesta män anser sig vara mer medkännande än de flesta andra män medan kvinnor snarare svarar: ”Ja, jag hoppas ju att jag är lika medkännande som de flesta andra kvinnor.” Skillnaden beror troligen på att kvinnor förväntas vara mer medkännande än män och visa sin medkänsla mer öppet genom att lyssna, samtala, engagera sig, hjälpa – ja, visa deltagande i ordets mest konkreta bemärkelse.

Många kvinnor upplever åtminstone någon gång att de varit okänsliga. En av Clarks intervjupersoner har följande historia: ”En väns mamma dog häromåret. Sally – min vän – ringde och berättade. Jag blev förstås illa till mods och visste inte vad jag skulle säga. Du vet ju hur konstigt sånt här kan kännas. Så när hon sa att jag inte skulle skicka kort eller blommor blev jag lättad. Hon sa faktiskt också att hon inte alls ville tala om det. Men det gick riktigt illa. Jag gjorde som hon sa, det vill säga, jag talade inte om det. Men när jag såg henne en tid senare sa hon att hon hade varit så besviken på mig för att jag inget hade gjort – särskilt som jag faktiskt hade känt hennes mamma. Jag fick mig verkligen en läxa.”

Också i arbetslivet är kraven större på kvinnor. Eller som en kvinnlig chef i min bekantskapskrets lite suckande uttryckte det: ”Jag önskar man kunde utstråla en varm oåtkomlighet.” Facebook fanns inte när Clark gjorde sina intervjuer men frågan är om inte en av anledningarna till Facebooks stora popularitet just är att mediets gilla- och kommentarfunktioner möjliggör en varm oåtkomlighet.

Nyttiga – och tidlösa – är hur som helst Clarks spelregler för medkänsla: 1. Gör inte falska anspråk på medkänsla. 2. Gör inte för stora anspråk, gör inte anspråk för länge eller för alltför många olika problem. 3. Se till att du ändå gör anspråk ibland, det är inte bra att framstå som osårbar. 4. Se till att du återgäldar den medkänsla du får.