Den ljusnande framtid ...
Som bäst är alltså doktorsprocessen inte bara navelskåderi utan kan leda till konkreta resultat, en metamorfos som artist.
Fortfarande återvänder mina tankar ibland till ett bokutgivningstillfälle för ett par år sedan. Utgivningen av ett stycke fint skriven finländsk etnomusikhistoria hade lockat en del äldre förmågor i branschen, varav en uttalade sig förvånansvärt spydigt om de yngre musikerkollegerna: de hittar helt enkelt inte på något nytt längre.
Javisst, historien rymmer så många otroliga musiker som presenterat spännande musik, röjt vägar för andra att vandra. Men vad ska yngre generationer göra – ge upp och tycka att allt redan är gjort? Nej pyttsan! Yngre generationer har alla chanser att ta vara på alla kunskaper som vaskats fram hittills och fördjupa sig på allvar.
Maj månad bjöd på flera tillfällen att bekanta sig med vad som händer vid Sibelius-Akademins folkmusikinriktning i dag. Det var glädjande att se att man fortfarande har mycket att ge, spännande musikupplevelser att bjuda på – nya saker, javisst, men framför allt djupa konserthelheter och starka känslor, vilket är minst lika viktigt. Det är verkligen ett genialiskt drag att samla examenskonserterna till en egen festival, Touko-Taiga!
Extremt många folkmusiker har också fortsatt sina studier och avlagt doktorsexamen vid Sibelius-Akademin. De konstnärliga resultaten har varit ytterst höga, vilket tyvärr inte alltid syns i sysselsättningsläget. Alltför många folkmusiker lever på existensminimum, eftersom det inte finns tillräckligt med arbete, inte ens för toppmeriterade doktorer.
Den senaste doktorsexamen i folkmusik granskades i slutet av maj, och jag hoppas verkligen på att sysselsättningsläget ska stå Antti Paalanen bi. Under processen har han på ett lyckat sätt byggt upp en helt ny artistprofil. I sin examen har Antti Paalanen fördjupat sig i sitt instrument, dragspelet, närmare bestämt det diatoniska dragspelet som till skillnad från det mer kända femradiga dragspelet ändrar ton beroende på åt vilket håll man drar bälgen. Låter enkelt, men Paalanen pekade i både musik och föreläsning skickligt på utmaningarna i att göra ny musik på detta instrument. Han är ett toppexempel på vad en doktorsprocess i bästa fall kan leda till. Från skicklig dragspelskille, en överdängare på traditionell polka och dylikt, har han utvecklats till en karismatisk musiker med ett tonspråk som närmar sig klubbmusik, suggestiv karisma och ett oerhört fysiskt spelsätt. Som bäst är alltså doktorsprocessen inte bara navelskåderi utan kan leda till konkreta resultat, en metamorfos som artist – med nya rätter att bjuda på.
Allt är inte ännu gjort, det finns saker kvar att utforska, nya musikaliska vägar att gå.