Juha Itkonen: Beslut
Juha Itkonen har packat undan sitt livs cd-skivor.
Cd-skivorna på min vägg hade stått där så gott som orörda de tre senaste åren. Deras uppgift var snarast att bekräfta för mig att jag som musikkonsument inte helt hade övergått till den immateriella verkligheten. Men i något skede måste man erkänna faktum.
Jag kände mig inte särskilt skuldmedveten när jag packade ner skivorna i bananlådor (i soporna nändes jag ändå inte slänga dem). Som föremål är en compact disc inte någon designtriumf. Dess hållbarhet kan man inte heller hylla – plastskydden på mina skivor hade fula sprickor och en del skivor var så raspiga att de inte gick att lyssna på.
Å andra sidan var de utslitna skivorna också en påminnelse om det konkreta. De var alla individuella. Jag hade köpt varje skiva var för sig, för egna pengar vilket jag knappt alls hade i början av 1990-talet men i slutet av decenniet lite mera och i början av årtusendet så mycket att jag, när jag besökte Tunnelin levy eller Keltainen jäänsärkijä, kunde kosta på mig att köpa mer än en skiva åt gången.
Ändå fattade jag inte ens under mina välbärgade dagar ett enda köpbeslut utan noggrant övervägande. När jag inhandlade en skiva köpte jag den alltid av en anledning och med förväntningar. Hemma lyssnade jag på den, och alltid flera gånger, även i de fall jag inte genast gillade musiken – jag hade ju själv valt skivan och satsat några tior på den. Jag ville åtminstone förstå vad det var fråga om. Ge den en chans.
Spotify är den aktiva musikkonsumentens våta dröm, nästan för bra för att vara sann. I praktiken finns alla världens skivor, såväl nya som gamla, på bara ett tumtrycks avstånd, färdiga att lyssnas på när som helst för samma skrattretande låga månadsavgift. Jag kan mitt i en låt växla från Bob Dylans Blonde on Blonde till Paperi T som alla nu berömmer och som jag alltså borde bekanta mig med.
Oroväckande är att jag ofta gör just det. Jag vet inte vad jag skulle vilja lyssna på. Jag lyssnar på någon ny skiva som fått beröm och efter ett par låtar tröttnar jag på hur främmande den låter. Samtidigt vet jag att felet inte ligger i skivan, felet är hos mig, men jag orkar inte ge skivan den tid den behöver. Ingenting öppnar sig genast. Till och med Achtung Baby, albumet som vände upp och ner på mitt liv hösten 1991, verkade på något sätt fel när jag första gången lyssnade på det.
Det handlar inte enbart om skivor utan även om filmer och tv-serier och snart även om böcker. Vi betalar inte längre för enskilda konstverk, vi betalar för särskilda bibliotek. Och även om den här affärsmodellen i framtiden kanske inbringar något åt dem som skapat konstverken förändrar den i vilket fall som helst verkens karaktär. Hurudana blir albumen om ingen längre lyssnar på hela skivan? Hurudana borde böckernas inledande kapitel vara för att läsaren inte omedelbart ska välja något mer lockande och kittlande på sin Ipad?
När jag bar lådorna till källaren tänkte jag på skivornas faktiska, fysiska vikt. Jag tänkte på min egen bindning, signerad via pengar, och på dess betydelse under upplevelsen av att lyssna. Jag saknade det förgångna och därefter avstod jag rent bokstavligen från det, genom att begrava det i skrubbens mörker.
Texten är översatt från finskan av Annika Hällsten.