Folke Forsman: I mässan duger allt
Radio- och tevegudstjänsterna brukar ge upphov till stor uppståndelse och brokiga program. Repertoaren är inte mycket bättre på kyrkomusikfesten i Raseborg senare i maj, skriver Folke Forsman.
Skribenten och radiojournalisten Risto Nordell, som belönats med både Kyrkans kulturpris och Årets kristliga mediegärning-priset, kritiserade i en intervju (HBL 18.2) den lutherska kyrkan – själv är Nordell ortodox – för att den ”nästan helt övergett sitt kulturarv” och i stället satsar på ”motorcykelmässor och regnbågsmässor” medan ”de stora kyrkomusikverken nästan alltid framförs av andra krafter än de egna”.
Radio och teve sänder ju fortfarande söndagsgudstjänsterna – ack hur länge? När radio och teve kommer med sina mikrofoner och kameror blir det stor uppståndelse, inte bara i församlingen utan på hela orten. Alla ska med. Hornorkestern ”Stå fast, blås hårdt”, manskören ”Gubbarne”, kyrkokören och naturligtvis barnkören.
Repertoaren är sällan genomtänkt, ofta har kantor loci, som vanligen helt saknar komponistutbildning, sammanställt en sång, någon sång kommer från Afrika – musik från Tanzania är populär – utan att låta det minsta afrikansk. Kvalitén på framförandet är ytterst tunn, sviktande renhet, dålig precision, över huvud ett musicerande som aldrig skulle godkännas i ett vanligt radio-teveprogram. När en kritiker definitivt vill såga en kör skriver hen: ”sjunger som en kyrkokör”.
Men i gudstjänsten duger allt.
Och sen har vi ungdomsgudstjänsterna. Sångerna ackompanjeras på piano, ibland med en amatörtrummis, mera ivrig än kunnig, och det sorglustigt klingande resultatet får Vegalistan att framstå som gediget klassisk och man kan bara sucka med pastor Jansson: ”Förfärlig är svensktoppen Herre, men den andliga poppen är värre”.
Om ett par veckor samlas dessa kyrkomusikens hjältar till kyrkosångsfest i Raseborg (läs: Ekenäs). Den som här väntar sig en normgivande liturgisk-klassisk repertoar blir bittert besviken. Repertoaren skiljer sig inte nämnvärt från det man kan höra i radio- och tevegudstjänster. Tonsättarna är mest kantorer vars musik aldrig förekommer utanför de kyrkliga sammanhangen. Kolleger, levande och döda: Gustav Pettersson, Kaj-Erik Gustafsson, Henrik Sundblad etc. Kan sångfestens beställningsverk, Den nya pingstmässan av Timo Kiiskinen, höja intresset och kvalitén? Varför inte anlita etablerade tonsättare som Jyrki Linjama som är något av en specialist på liturgisk musik, eller tunga finlandssvenska namn som Sebastian Fagerlund, Lars Karlsson (han är också kantor!) med flera. Men Kiiskinen ska inte dömas ohörd.
Internationella stjärnor är naturligtvis John Rutter, mannen som vet att när man hittat på ett tema ska man upprepa det, samt George Rathbone (1874–1951) med sin enstaka hit Rejoice in the Lord Alway, på svenska: Var glad i Gud alltid, ytlig musik med minsta möjliga tuggmotstånd. Klassiska namn är J. H. Roman samt naturligtvis Händel, vars Hallelujakör framförs i översättning till svenska, för säkerhets skull sänkt till C-dur! (Hur översätter man Halleluja?)
Var finns kyrkans musik, var finns Palestrinas och Victorias motetter, Buxtehudes och Bachs kantater, Haydns och Mozarts mässor? Var finns musica sacra?
Skribenten är avdankad kantor.