Isabella Rothberg: Tjechov om turkiska gästarbetare
Klassiker är bäst när de är personligt tolkade, skriver Isabella Rothberg som sett en Tjechovuppsättning om migrantbarn.
Den tyska teaterns store provokatör Frank Castorf är återigen aktuell med en kontroversiell föreställning på Theatertreffen.
Hans Brechtuppsättning Baal har blivit föremål för en uppmärksammad juridisk tvist. Brechts förlag Suhrkamp stämde teatern Münchner Residenztheater på grund av att Castorf trotsat reglerna, lagt till ny text till ursprungsverket och dessutom placerat handlingen i Vietnamkriget. Förlaget vann målet och därför kommer föreställningen bara att visas ytterligare två gånger: i München och på Theatertreffen i Berlin.
Det som jag ändå anser mest värt att notera på årets upplaga av Tysklands största teaterfestival är att Maxim Gorki-teatern äntligen är med på ett hörn med sin hyllade uppsättning Common Ground om Balkankriget.
Sedan turkiskfödda Sermin Langhoff tog över Tysklands minsta statsstödda teater Maxim Gorki 2013 har ensemblen förnyats – många konstnärer har turkiska, afrikanska och östeuropeiska rötter. Den nya repertoaren, som på olika sätt kommenterar etnicitet, kön och representation, har också burit frukt. Maxim Gorki valdes i fjol till årets teater av tidskriften Theater Heute.
Efter förra vårens underbara flickodyssé Es sagt mir nichts, das sogenannte Draußen, som Theater Heutes kritikerkår för övrigt valde till årets pjäs, är jag nyfiken på hur en klassiker ser ut på Maxim Gorkis hippa scen och passar på att se premiären av Onkel Vanja, regisserad av Ankarafödde regissören Nurkan Erpulat.
På det övergivna godset, centrum för händelserna i Tjechovs pjäs, sitter familjen kring middagsbordet och sjunger på turkiska. Musiken, starkt influerad av turkisk folkvisa, är skriven Sinem Altem, också hon född i Ankara.
Nurkan Erpulats Onkel Vanja handlar om så kallade Kofferkinder, koffertbarn, det vill säga barn till migranter som stannar kvar i hemlandet när föräldrarna åker utomlands för att jobba.
Temat är aktuellt i Tyskland, inte minst då landet har en turkisk minoritet på omkring tre miljoner människor. Turkarna, som började invandra i samband med 50- och 60-talets ekonomiska boom, har emellertid bemötts som tillfälliga gästarbetare, inte som jämlika medborgare, och är än i dag en ekonomiskt utsatt grupp, isolerad från sociala strukturer.
Representation på en statlig scen sänder alltså en viktig signal. Genom att projicera en egen historia på Tjechovs text tar Nurkan Erpulat dessutom itu med det besvärliga kanonproblemet, att enbart vita mäns texter formar vårt gemensamma kulturarv.
”Ända tills nyligen såg man inte vissa segment av befolkningen på scenen. Teatern påstås spegla samhället – det är syftet, åtminstone enligt Shakespeare – men de här segmenten har blivit bortglömda i Tyskland, och männi-skor har inte ens lagt märke till att de är bortglömda”, säger Erpulat i en intervju i tidskriften Exberliner.
Själv blir jag rätt betagen av mycket i föreställningen, också om tolkningen kunnat vara djärvare. Särskilt fäster jag mig vid scenen där pjäsens kvinnor tyst står och äter saltade solrosfrön – çekirdek – tillsammans.
Knastret från kärnan som avlägsnas från skalet, skalet som sedan kastas på marken formar en öm kollektiv ritual. Det är just de här egna referenserna, minnena och tolkningarna som förmår göra något nytt av de nedärvda berättelserna, med andra ord det som berättigar en Tjechov eller en Brecht i repertoaren.