Jan-Erik Holmberg: Klubbarna kommer och går
De långlivade jazzklubbarna är få och de som bjuder på jazz flera kvällar i veckan ännu färre.
Det sägs att jazzen kom till Finland i maj 1926 med S/S Andania. Båtens orkester spelade först på Opris, Operakällaren och senare på Fennia. Ilmari Vesterinen nämner i sin bok Mäyränkolon jazzareita att finländarna redan sex år tidigare i Hufvudstadsbladet fått lära sig ordet jazz.
Före Old House Jazz Club (Mäyränkolo) i trähuset på Albertsgatan åren 1957–64, spelades det en hel del jazz på restauranger och studentnationer.
På 50- och 60-talen svängde det även bland annat i Down Beat Jazz Club, Elantos E-Club och stadens Haka-kerho.
Nästa riktiga jazzklubb var Groovy på Gräsviksgatan som fungerade från 1977 i nästan tio år och återuppstod för en kort tid lite senare. Downtown konkurrerade en kort tid på Bangatan. För cirka tjugo år sedan kunde man, förutom Claes Anderssons trio, höra bland annat Harry Sweets Edison och Toots Thielemans på Groovy.
Försöken har varit många även under senare årtionden. Lyxigare koncept prövades i Royal Cotton Club och Birdland, men de blev kortvariga. Sedan ett par årtionden blommar det då och då upp klubbkvällar för att, planerat eller oplanerat, snart sloka. De mer långlivade exemplen är få och de som bjuder på jazz flera kvällar i veckan ännu sällsyntare.
Storyville har funnits i mer än tjugo år. På Museigatan har man traditionellt bjudit på traditionell jazz av gammal årgång. En titt i programmet visar att det i dag består i lika grad av annan rytmisk musik (rock, blues och soul) som av jazz.
En annan trotjänare i huvudstadens jazzutbud är Rytmihäiriö-klubben. Onsdagsklubben på Juttutupa på Sparbanksstranden har ända från början koncentrerat sig på ny och stigande inhemsk jazz. Men nästan sedan starten 1997 har även många internationella, särskilt nordiska artister stått på scenen i det forna tryckeriet.
UMO har i två repriser drivit jazzklubb, men det har visat sig att det inte hör till orkesterns kompetens eller intresse.
Koko Jazz Club började för fem år sedan på Brobergsstranden och flyttade 2012 till forna Svenska gården bredvid Hagnäs hall. Klubben har under de senare åren intagit platsen som den främsta jazzklubben i Helsingfors. Två eller tre gånger per vecka ljuder musiken och även många internationella stora artister har hörts. Sedan starten har klubben haft en publik på runt 17 000 besökare och man har kunnat erbjuda musikerna 1 500 arbetstillfällen.
Allmännyttiga Koko fick under åren 2011–2014 då man arrangerade 319 konserter, 10 000–15 000 euro i årligt stöd av Centret för konstfrämjande, men för innevarande år med 85 konserter inget alls. Helsingfors stad har inte heller gett bidrag. I de övriga nordiska huvudstäderna finns det jazzklubbar som stöds offentligt.
En stor del av stadens jazzspelningar sker i olika konserthus och konsertsalar staden runt, men klubbarna är också viktiga. De kan ses som jazzens kammarmusiksalar – intima och ofta även spontanare lokaler i vilka den friare stämningen kan lossa skyddsnätet och bjuda på oförglömliga stunder.