Skvallerbyttor gör inte revolution
I vintras fick jag en intervjufråga som överrumplade mig. Journalisten ansåg att den kvinnogemenskap jag beskrivit i min senaste roman Maresi är idealiserad och saknar den rivalitet, klickbildning och de förtalskampanjer som grasserar i miljöer där det bara finns flickor och kvinnor, och frågade mig hur jag riktigt tänkt.
Den intrigerande, skvallrande flickan är en kliché, en myt vi upprätthåller genom att berätta den. I viss mån kan det ha varit kvinnors sätt att hävda sig en mansdominerad kultur. Hålls man själv nere måste man försöka hålla andra nere och stiga på sina medsystrar för att nå högre upp. Det är ett uttryck för brist på makt och påverkningsmöjligheter. Det kan också vara ett sätt att distansera sig till det feminina, som värderas lägre, och försöka liera sig med det maskulina, som har ett högre värde och mer status. Men i en miljö utan förtryck, som i Maresi, behöver inte kvinnor försöka vinna sig fördelar genom att baktala varandra.
Jag har också en gång fått läsa synopsis till ett projekt med huvudsakligen flickor i huvudrollerna. Flickorna höll på med att utforska mysterier, undersöka sina egna nyfunna magiska krafter och rädda varandra från faror. Jag fick frågan om jag inte tyckte att projektet borde utvecklas i en lite annan riktning, mot mer ”stallflicksintriger”.
Det tyckte jag inte.
Men det är oerhört symptomatiskt. Flickor som intrigerar mot varandra räddar inte världen. De är ofarliga, de gör inte revolution. Och tyvärr är myten om den intrigerande, baktalande flickan allestädes närvarande i ungdomslitteraturen. Det blir modellen för flickvänskap. När vi läser om det, igen och igen, befästs det som en sanning. Inte så att flickor tar efter beteendet, nödvändigtvis. Men så att det är det vi ser och känner igen.
Likadant beteende hittas nämligen hos både män och kvinnor. Det som skiljer sig är vilka ord vi sätter på det. Då pojkar, och män, beter sig på exakt samma sätt som de ”intrigerande” flickorna använder vi andra ord om det de ägnar sig åt. Pojkar grälar, de intrigerar inte. Pojkar bildar inte klickar, de har gäng och gemenskaper. Pojkar är inte rivaler, de hävdar sig gentemot varandra. Då män till exempel bedriver hatkampanjer på nätet mot kvinnor som sticker ut – då använder vi inte ord som ”hysteriska” eller ”skvallriga” eller ”irrationella” eller ”emotionella” om dem. Oavsett hur irrationellt och hysteriskt de än agerar. För det är kvinnliga ord.
Väldigt många kvinnliga läsare har tackat mig för den positiva kvinnogemenskap som finns i Maresi. För att den så sällan avbildas i litteraturen, uppenbarligen. Det är oerhört sorgligt. Speciellt som det är långt från den sanning vi kan se omkring oss. Bara vi väljer vilka glasögon vi skall se med.