Merete Mazzarella: 9 april
Faktum är att man i Danmark har skämts över den 9 april.
På morgonnatten den 9 april för sjuttiofem år sen inkallades min mosters blivande man – och många andra danska gossar i tjugoårsåldern. Dagen innan hade det plötsligt blivit vårligt och han hade bytt ut sina långa kalsonger mot korta men när han nu skulle ut i krig bytte han hastigt tillbaka. Sen begav han sig till samlingsplatsen och där hade han inte behövt vänta mer än ett par timmar förrän budet kom att Danmark kapitulerat – varpå han gick hem och plockade fram kortkalsongerna på nytt.
När mina danska släktingar berättade om ockupationen var det mestadels med självironi. En iskall vinterdag hade mina morföräldrar gjort en stadsresa och när de skulle hem fick de inte igång sin bil. Då dök två glada tyska soldater upp och började genast skuffa och när bilen rullade av sig själv viskade mormor oroligt till morfar: ”Vad gör vi nu?” Morfar svarade: ”Jag tror för fan att vi säger tack.” Och så gjorde de det.
Min morbror var visserligen med i motståndsrörelsen där han utförde sabotage och ryckte ut nattetid för att ta emot vapen som brittiska luftvapnet släppte ner med fallskärm men helst berättade han om den gången han gick under jorden och odlade mustasch varpå en vilt främmande gammal dam en dag kom fram till honom och sa: ”Raka bort mustaschen, gosse. Om det är något tyskarna vet så är det att motståndsmän alltid odlar mustasch.”
Det var min mor som stod för den mest sammansatta bilden. Våren 1940 var hon journalistpraktikant nere i södra Jylland, i Åbenrå, och såg med egna ögon de tyska trupperna rulla in.
Åbenrå hade varit tyskt från 1864 fram till Versaillesfreden och en knapp majoritet hade i själva verket röstat för att staden skulle få förbli tysk så det fanns de som hälsade pansarvagnarna med förtjusning. ”Bra att ni kommer” ropade de medan de slängde choklad och wienerbröd till soldaterna, ”I tjugo år har vi hungrat!” ”Så ser det verkligen inte ut,” ropade tyskarna tillbaka medan de tog för sig.
Klockan 4 på morgonen hade tyskarna skjutit tre gränsvakter, 4.15 gick de över gränsen – och mindre än två timmar senare – klockan sex – kapitulerade Danmark. Men till Jylland nådde det beskedet inte genast för kommunikationen skedde per telefon och en bit norr om Åbenrå, i Haderslev kämpade man därför på mot övermakten fram till 8.15 trots att man just inte hade andra fordon att tillgå än cyklar. Sexton danskar stupade.
Den tyska kommendanten ska ha sagt att danskarna visade stort mod men faktum är att man i Danmark har skämts över den 9 april. Veteranerna – de som trots allt satte livet på spel den dagen – har anledning till bitterhet: till skillnad från alla andra danska krigsveteraner – till exempel de som slagits i Irak eller Afghanistan – har de aldrig fått medalj. För ett par år sen frågade danska Weekendavisen några av de allra sista – drygt nittioåriga män – hur de skulle ställa sig till att äntligen hedras. ”Nu är det för sent,” svarade de lugnt.