Cecilia Damström: Kompositris år 2015
Folk brukar komma ihåg ”den där kvinnliga tonsättaren” för visst skiljer man sig från massan genom sitt kön, skriver Cecilia Damström.
När jag flyttade till Sverige för ett halvår sedan tänkte jag att det kommer att vara väldigt likt Finland och att kulturerna inte skiljer sig så mycket från varandra. Men det gör de visst! Den största skillnaden var till att börja med feminismen! Feminism föder i Finland ofta negativa associationer till extremfeminism, och allmänt anses det vara bara kvinnor med håriga ben som utövar feminism för att de vill förtrycka män. I Sverige används ordet däremot i sin ursprungliga betydelse som synonym för jämställdhet.
Det medvetna arbetet för jämställdhet sker på så gott som alla plan och i alla institutioner i Sverige, men ifrågasätts ofta i Finland.
Som kvinnlig tonsättare i en mansdominerad bransch är könsnormer något som jag har funderat på, läst och haft många diskussioner om. I Sverige gör man mycket för jämställdheten bland tonsättare. Det finns både en förening för kvinnliga tonsättare från hela världen vid namn Kvast, och en ny förening för kvinnliga tonsättare under 30 år vid namn Konstmusiksystrar, med 40 medlemmar. Därutöver uppmuntrar Föreningen Svenska Tonsättare kvinnliga tonsättare att söka medlemskap ”då FST för närvarande har en övervägande andel manliga medlemmar”, vilket i praktiken betyder att 18 procent av medlemmarna är kvinnor. I Finlands Tonsättare rf ligger motsvarande andel på 10 procent.
”Men varför har vi då så få kvinnliga tonsättare?” är en fråga jag ofta blir ställd. Jag tror att svaret är ungefär detsamma som på frågan varför vi har så få kvinnliga dirigenter, kvinnliga politiker, kvinnliga företagsledare och så vidare Det finns många faktorer som påverkar detta. Men en av orsakerna som jag själv upplever som starkast är uppfostran, inte enbart i hemmet utan framför allt i skolan och samhället.
Från och med dagis blir flickor uppmuntrade att vara tysta, duktiga och inte göra väsen av sig. Pojkar får busa och härja, för ”pojkar är ju vilda av sig” och ”kan inte rå för det”. Men om en flicka är vild och högljudd blir hon mycket lätt tillsagd att ”bete sig ordentligt” för hon ”borde ju veta bättre”. Denna tankegång upprätthålls såväl av manliga som kvinnliga pedagoger. Denna fostran fortsätter efter dagis under hela skoltiden, sammanlagt ca 14–17 år. Och sedan är det dags att välja yrke.
Men för att bli något av ovannämnda, tonsättare, dirigent, politiker eller företagsledare, krävs det uttryckligen att man måste göra väsen av sig! Man måste tro så starkt på sin egen idé, åsikt, tolkning eller sitt företag att man tror att ingen annan kan sköta jobbet bättre än en själv och att alla andra även borde inse det. Självklart kräver alla dessa befattningar oftast en professionell utbildning, men redan för att söka sig till en sådan utbildning måste man tro på sig själv. Jag tycker inte alls att det är konstigt att så få kvinnor söker sig till dessa branscher efter att de dittills under hela sitt liv fått lära sig att de inte skall synas.
Vad händer då med de kvinnor som trots allt är i branschen? Själv har jag knappast upplevt att jag direkt skulle diskrimineras för mitt kön, snarare tvärtom. Folk brukar komma ihåg ”den där kvinnliga tonsättaren” för visst skiljer man sig också från massan genom sitt kön.
Vem är det då som bestämmer vilka tonsättare som skall spelas på festivaler och av vem man skall beställa nya verk? Festivaler för ny musik brukar ha tonsättare som konstnärliga ledare och dirigenter brukar beställa nya verk. Och här kan man främst skönja hur ”bröder hjälper varandra”. Visst sker en stor del av beställningarna den officiella vägen genom att personligen ta kontakt, men även olika festivalers fester, efterfester och bastukvällar är minst lika viktiga. Eftersom jag är precis lika medveten om detta som andra musiker, har jag ibland struntat i uppdelningen kvinnobastu och mansbastu och badat ”blandbastu” som på den gamla goda tiden. För en del har blandbastun inte varit något problem, men bland andra har jag tydligen varit till förtret utan att ha velat det.
Detta missnöje har fått mig att undra om det verkliga problemet är att jag sitter i en mörk rökbastu, eller om det egentliga problemet är att jag har trängt mig in i den inre krets där jag inte hör hemma?
Och så om ledarskap. Efter att ha organiserat ett flertal konserter och en festival tillsammans med tonsättarkollektivet Tampering i Tammerfors, kan jag allmänt taget bara säga att ingen vet hur mycket jobb det är att ordna en konsert förrän man själv en gång har gjort det. Även konsertarrangörer behöver hjälp från andra, för det finns tusentals saker som man måste sköta och komma ihåg.
Och här har jag upplevt mest negativ atmosfär och förargelse bland mina manliga kolleger, då jag som kvinna håller i tyglarna. Jag tror knappast att någon ens själv har varit medveten om detta, men när en kvinna delar ut uppgifter blir det genast något ”näsvist” över det hela, kanske ett minne från skoltiden och dominerande skolfröknar, vem vet? Men det känns som om man mycket mer måste tänka efter hur man uttrycker sig som kvinna, och att man inte får vara för bestämd, för det väcker mycket mer förtret bland kolleger än om en manlig kollega beter sig på samma sätt.
Cecilia Damström är kompositör och studerande vid Musikhögskolan i Malmö. Hennes stråkkvartett Via Crucis uruppförs i Sjundeå kyrka på långfredag kl. 18.