Michel Ekman: Debutantbrist
På över tjugo år har vi inte sett någon unglitterär tidskrift. På debutanter råder skriande brist – de yngsta poeterna närmar sig med något undantag fyrtioårsåldern.
Ultra och Quosego är de namnkunnigaste av alla kortlivade finlandssvenska litterära tidskrifter och kalendrar men långtifrån ensamma. Under hundra år avlöste de varandra, i allmänhet språkrör för några av sin generations viktiga unga författare och skribenter. Euterpe, Kalendern 1929, Kalendern 1945–1948, Arena, FBT, Fågel Fenix, Otid, BLÅ, KLO, ai-ai, Kontur.
De stod ofta i ett oppositionellt eller dialogiskt förhållande till både de gamla och ännu fortlevande Finsk Tidskrift, Nya Argus och Horisont och till dem som dominerade dagstidningarnas kulturredaktioner. Finlandssvenskarna har också i hög grad varit ett skrivande folk. Bokutgivningen är omfattande, Författareföreningens medlemsantal högt i relation till befolkningsunderlaget. Speciellt starka har experimenterande genrer som poesi och kortprosa varit, sådana som utvecklar språket och formerna.
Nu verkar det som om allt detta skulle förändras. På över tjugo år har vi inte sett någon unglitterär tidskrift. På debutanter råder skriande brist – de yngsta poeterna närmar sig med något undantag fyrtioårsåldern. De som aktivt försöker föra fram poesin i offentligheten i dag är i sin höga medelålder. Prosan mår bra men de unga prosaisterna tenderar att smidigt och kompetent glida in i färdiga former där publiken kan känna igen sig.
På sikt är detta inte bra, vare sig för litteraturen eller för svenskan i Finland. För drygt hundra år sen var det en allmänt spridd uppfattning att den svenska litteraturen i Finland låg på sitt yttersta. Att den överlevde och småningom blomstrade berodde på att en handfull ovanliga begåvningar trädde fram och mer eller mindre motvilligt togs emot av förlagen. Till den finlandssvenska förlagshistoriens på lång sikt bästa affärer hörde Holger Schildts utgivning av Edith Södergran 1916 och Söderströms beslut att stöda tidskriften Quosego 1928. Det gav en liten förlust men byggde upp framtiden. Utan dem ingen Tove Jansson, Märta Tikkanen eller Merete Mazzarella. Åtminstone inte på svenska i Finland.
Det nya monopolförlaget Schildts & Söderströms har under sin korta livstid blivit känt framför allt för sina gigantiska förlustaffärer i läromedelsbranschen. Hur skulle det vara att nu återgå till grunden och försöka understöda intresset för den billiga men rikt belönande skönlitteraturen? Att gå in för att nå läsare och i förlängningen skribenter som vill läsa annat än reklamhypad underhållning?
Man kunde satsa till exempel på en nätbaserad tidskrift för kvalificerad litteratur, riktad marknadsföring till den publik som har förutsättningar att intressera sig för den, och systematiska kontakter med dem som ordnar uppläsningar och kulturtillställningar i Finland och Sverige. Gärna i samarbete med andra som ger ut poesi och smal litteratur. Det skulle kräva en anställd eldsjäl. Idén överlämnas gratis till förlagets välavlönade direktörer.