Erik Kruskopf: Nordisk stillhet
På de stora utställningarna av nordisk bildkonst som i slutet av 1900-talet arrangerades på olika håll i världen betonades det nordiska ljuset som någonting karakteristiskt för denna konst.
Uttrycket ”Northern light” passade bra som slogan, men i själva verket var det bara några få av de utställda verken som levde upp till den. Svensken Richard Berghs ”Nordisk sommarkväll”, med ett drömmande par tittande ut över landskapet, och norrmannen Harald Sohlbergs midnattslandskap blev ofta använda vinjetter för denna nordiska kulturexport, och lite nordiskt sommarljus fanns det också i till exempel dansken P.S. Krøyers ”Kvinnorna på stranden” och Edelfelts vy från Kaukola ås.
Men någon betydande inspirationskälla tycks midsommarljuset inte ha varit. För det mesta var det ju rakt tvärtom: det finns otaliga vittnesbörd av nordiska konstnärer om hur de upplevt det sydliga ljuset, redan i Paris men framför allt i Italien, som någonting speciellt, som öppnat deras ögon för nya måleriska kvaliteter.
Det nordiska ljuset, som regel kombinerat med en stor stillhet, återges givetvis ute i naturen, med spegelblanka vatten eller mot blånande natthimlar.
Men på den första av de nordiska exportutställningar som började i USA 1982 och gick under den karakteristiska titeln Northern Light var emellertid den konstnär som väckte den största uppmärksamheten – möjligen vid sidan av Edvard Munch – den till dess ganska förbisedde dansken Vilhelm Hammershøi. Men inte med några midsommarlandskap, utan med stämningsfullt belysta och sparsamt möblerade interiörer.
Mera än nordiskt ljus är det där frågan om biedermeiersk hemharmoni, för att inte säga lutheransk asketism. Bildernas nästan påträngande stillhet kan för närvarande studeras på en vacker utställning i Amos Andersons konstmuseum.
Hammershøi målade nog också både människor och landskap och byggnader, märkligt tigande och rofyllda bilder också de. Fastän han mest blivit känd för de tysta rummen med de vita dörrarna, där endast sällan någon mänsklig gestalt fått fungera som staffage.
Detta slags stillhetsmåleri möter man inte mycket av i de andra nordiska länderna. Vanliga sommarlandskap finns det nog gott om, interiörer däremot är sällsynta, med undantag av trivsamma idyller som hos Carl Larsson eller fyllda av folk och glam som hos Tyko Sallinen.
Någon folktom stuginteriör kan man kanske hitta hos Eero Nelimarkka eller Veikko Vionoja, där i alla fall stillheten bryts av färgglada trasmattor.
Det närmaste den hammershøiska stämningen man kan komma möter nog i grafiken, där kanske just tekniken också lockat till den stillsamma detaljnoggrannheten.
En mästare i det avseendet är Elina Luukkanen, nyligen aktuell på en utställning i Auragalleriet i Åbo. Med sina preciösa etsningar fångar hon också inomhusljuset, även om det får falla över betydligt fler världsliga ting än hos Hammershøi med dennes enkla stolar och ett och annat grafikblad – på väggen.
Men dörrar gillade Hammershøi, även om han på sitt mest kända självporträtt, tyvärr inte med på utställningen, nästan demonstrativt sitter med ryggen mot en vit dörr som står på vid gavel.