Impuls: Sibelius frukostmeny
Sir Simon Rattle försöker återupprätta Berlinfilharmonikernas nästan bortglömda ”sibelianska” reputation.
Jean Sibelius besökte England fem gånger mellan 1906 och 1921 och blev entusiastiskt mottagen i London, Birmingham, Manchester och Liverpool. Sibelius förstod inte mycket engelska men han älskade London och framför allt Oxford. Under sitt sista besök drogs han in i ”ett virrvarr av fester, middagar och luncher”.
Jag vågar påstå att ingen annan 1900-talskompositör har påverkat brittiska tonsättare lika mycket som Sibelius. Ralph Vaughan Williams, Arnold Bax, Ernest John Moeran och William Walton inspirerades av, eller lånade och stal ur Sibelius verk. Den tidens främsta brittiska dirigenter, Henry Wood, Thomas Beecham och John Barbirolli, tävlade om att få framföra hans tondikter och symfonier. Jean dedicerade sin tredje symfoni till sin främste förkämpe i Storbritannien, kompositören Granville Bantock. Den brittiske dirigenten Constant Lambert jämförde redan på 1930-talet Sibelius som symfoniker med Beethoven och även musikskribenterna lovprisade honom.
Däremot föll Sibelius i tyskspråkiga länder mellan två stolar. Inflytelserika marxistiska kritiker krävde att tonsättare tog avstamp i tolvtonsteknikens ”framsteg”, medan den tillbakablickande skolans anhängare föredrog Sibelius romantiska sida.
Jag har talat med ett antal finländska dirigenter som håller med om att Sibelius i Centraleuropa fortfarande inte hör till orkestrarnas standardrepertoar. Berlinfilharmonikerna är inget undantag. Under Herbert von Karajans 35-åriga chefskap för orkestern fanns Sibbe alltid med på ett hörn men efter hans död 1989 hördes Sibelius musik sällan i Berlin. Sir Simon Rattle försöker nu återupprätta filharmonikernas nästan bortglömda ”sibelianska” reputation. För tre veckor sedan gästspelade orkestern på Londons Barbican med symfonierna och violinkonserten och brittiska skribenter var imponerade.
Rattle gjorde redan på 80-talet ett antal strålande Sibeliusinspelningar med City of Birmingham Symphony Orchestra. Rattle berättade nyligen att han under sina lärdomsår vid Bournemoth Symphony Orchestra tog starka intryck av chefdirigenten Paavo Berglunds interpretationer. ”Berglund spelade allt av Sibelius inklusive hans frukostmeny”, skämtade sir Simon.
Under detta jubileumsår kommer vi i Storbritannien att höra mer Sibelius än i något annat land utanför Finland. Sakari Oramo är chef för BBC:s symfoniker och jag tror att orkestern kommer att slå på stort då sommarprogrammet tillkännages i april. BBC:s filharmoniker och deras förste gästdirigent John Storgårds släppte förra året en Sibeliusbox och de kommer säkert också att hylla 150-årsjubilaren. Esa-Pekka Salonen satsar med sin Philharmonia Orchestra (i London) också lite extra på ”Janne”. Jag frågade nyligen Osmo Vänskä, som i sex år var chefdirigent för BBC Scottish Symphony Orchestra, vad det beror på att brittiska orkestrar är så duktiga på att spela Sibelius?
– Om du ofta spelar hans verk och har repeterat dem med fem olika dirigenter, börjar du kunna dem. Det har ingenting med nationalitet att göra.