Impuls: Exotiskt med attityd
Jag erkänner genast – jag brukar titta på Eurovision Song Contest varje år.
En av de saker jag håller ett öga på är musikgenrerna. Schlager var ett entydigt begrepp någon gång, men numera förekommer allt från heavy till folkmusik. Att hitta det vinnande konceptet är en hårfin balansgång – man ska tilltala en tillräckligt bred publik men samtidigt ha något alldeles eget att komma med.
Finlands nya uttagningskoncept UMK (Tävlingen för ny musik) väcker i år för första gången mitt intresse på allvar, speciellt två av deltagarna. Mor- och dotterduon Soljus ena hälft är Ulla Pirttijärvi, en av våra ledande samiska artister, medan femmannabandet Shava har utvecklat en helt egen musikstil kombinerande finskt och indiskt.
Att vara annorlunda skiljer en från mängden, men de finländska medierna tycks handskas rätt så klumpigt med det exotiska. Iltalehtis attityd i sin första videointervju med Shava var under all kritik, speciellt då man avfärdar deras vackra, handgjorda indiska kostymer med att fråga varför de spökat ut sig i sådana där clowndräkter. Javisst, att hitta gränsen mellan humor och allvar är inte alltid så lätt, och Shava är inte den enda UMK-deltagaren som är nära denna. Men sättet att närma sig det som är annorlunda gör mig ledsen. Hur förhåller sig denna journalist till festklädda indier på gatan, är clowndräkter hennes första reaktion även då?
Skalar man av det exotiska, den främmande klangvärlden, färgprakten och attityden blir själva låten kvar. Vad gäller Solju, är kombinationen mellan blajig popballad och jojk helt konstgjord, även om artisterna gör sitt bästa. I Shavas låt är däremot musikmixen genomtänkt. Shavas låtskrivare och karismatiska frontman Kiureli Sammallahti har suttit och spånat i åratal på hur man kan få finska språket att sitta i indisk bhangramusik, och mödan har gett resultat! Man kan tycka vad man vill om själva musiken, men den är inte ytligt gjord och inte bara ett skämt. Varför indiskt? Tja, varför inte? Musiken har inga gränser i vårt globala samhälle.
För övrigt rekommenderar jag dokumentären The Secret History of the Eurovision Song Contest från 2010, som sändes i finländsk tv nyligen. Förutom politisk historia får man sig en intressant portion genreanalys. De senaste tio åren har man i tävlingen kunnat skönja en viss förkärlek för speciellt orientaliska inslag. Dokumentären spårar detta fenomen tillbaka till Turkiets seger 2003, och en engelsk musikjournalist konstaterar att Storbritannien aldrig kommer att skapa ett framgångskoncept på basen av sin folkmusik, på grund av allmänhetens nedlåtande attityd till denna (”man kan prova på allt utom incest och folkdans”). Liknande tankegångar är rätt vanliga även i Finland.
Skribenten är frilansande musikskribent och ständigt fascinerad av många olika slags musik.