Impuls: Vem behöver musiken i Vega?
Musiken har blivit murbruket och utfyllnaden i sändningen, det som man spelar när man inte har något att säga och också då man skulle ha något att säga, skriver Wilhelm Kvist.
Tidigare i dag mötte jag Radio Vegas och Radio Extrems nyutnämnda gemensamma musikchef Johan Lindroos. Andrea Svanbäck ledde diskussionen i Studio HBL och själv fick jag också ställa ett par frågor när vi ältade en evighetsfråga – musiken i Radio Vega.
Alla verkar överens om att specialprogrammen, som ofta görs av ambitiösa redaktörer, har sin plats. Det är när det gäller flödesradion som vissa av Johan Lindroos svar får mig att resa ragg.
Lindroos standardsvar på nästan alla frågor om Vegas musikprofil är "Undersökningar visar att…" Kanalen bygger alltså sin musikprofil på vad undersökningar utförda i olika länder säger att publiken vill ha och man verkar inte ha något desto större behov av att vare sig överraska eller berika sina lyssnares musikuppfattning. 90 procent av lyssnarna vill höra låtar som känns bekväma och lätta att ta till sig och som man känner igen, heter det.
Det här är ett fundamentalt problem med Radio Vega, och kanske hela det nya Yle som växer fram i kölvattnet av rundradioskattereformen, det nya Yle som ska nå så gott som alla finländare varje dag: Man agerar lika kommersiellt som de kommersiellaste radiostationerna i hopp om att nå så många läsare, lyssnare och klickare som möjligt.
Men var finns public service-aspekten? All "specialmusik", det vill säga all musik som "behöver förklaras", ghettoiseras i Vega och hänvisas till specialprogram, med påföljden att det som ryms inom flödesradions ramar är ett allt smalare utbud, musik som skall tilltala en så bred skara som möjligt, som inte skall störa och fjärma någon, som helst är både smak- och luktfri.
Det känns så fel att detta skall vara den skattefinansierade finlandssvenska vuxenradions primära profil.
Det som spelas är engelskspråkiga hittar, från 1960 till dags dato, samt rikssvensk populärmusik. Helst skall musiken falla inom pop- och rockramarna, men alla subgenrer duger inte. Svensk dansbandsmusik är viktigare än finlandssvensk folkmusik, Shania Twain prioriteras framom toner från Gibraltar, Backstreet Boys hellre än Bellman och Sia Furler hellre än Sigiswald Kuijken.
Var blev visorna, Fred Åkerström, Cornelis, Bellman och Taube, och de otroligt många guldkornen i den inhemska sångskatten, stycken som åtminstone med sin längd på två-tre minuter borde passa för radiospelning? Finlandssvenska kvalitetsartister som Maria Kalaniemi, Rosenfink och Desiré Saarela-Portin nobbas också, oberoende av hur bra musiken är, bara för att deras musikaliska bakgrund är i folkmusiken.
Ironin är att rundradiobolaget genom att tajt definiera mainstreamen utarmar mångfalden.
Musiken har blivit murbruket och utfyllnaden i sändningen, det som man spelar när man inte har något att säga och också då man skulle ha något att säga.
Om spellistorna var tänkta att underlätta redaktörernas arbete så att de kan lägga mera krut på det talade innehållet, tenderar låtarna i dag att spjälka upp och splittra, när ännu en låt skall trängas in före sändningens slut.
Mitt radikala förslag är att helt slopa musiken i Radio Vega i flödet och satsa allt på det talade innehållet, göra radio med livsviktiga ämnen och oumbärliga samtal.
Musiken kunde med fördel spelas när det finns en tanke bakom och den har ett sammanhang.
Skribenten är musikredaktör.
Läs mera om Johan Lindroos tankar i hans blogg och i nyheten på Svenska Yle:s webbsida (notera speciellt de många insiktsfulla kommentarerna).