På konstlinjen: Rum för konsten
Vad gör vi med konstutställningar? Den frågan framkastades på en debatt i Konsthallen för en tid sedan. Den konkreta anledningen just då var den pågående årsutställningen, för vilken arrangören, Konstnärsgillet, redan länge försökt hitta nya former.
Dagens konst ser så annorlunda ut. Den behöver nya miljöer. Gamla utställningssystem fungerar inte längre. Varför alls ställa ut? Någon publik kommer det inte heller.
Och mycket riktigt: när debattörerna avtågat stod salarna åter ödsligt tomma.
Samma fråga kan ställas också mera generellt. Helsingfors är fullt av gallerier, och fridfullare tillflyktsplatser undan ovänligt uteväder får man leta efter. Trängsel är det på sin höjd vid vernissagerna, då dragningskraften förhöjs av minglet och ett glas vin.
Gallerivakterna vittnar också ganska unisont om att jobbet ger stora möjligheter att till exempel ägna sig åt tentamensläsning. Frånsett de dagar då det gäller att posta inbjudningar till följande vernissage.
Å andra sidan läser vi om rekordsiffror för besökarantalet på vissa museer. 300 000 ville se Tove Janssons muminvärld (och oljemåleri på köpet) på Ateneum. Hos Didrichsen har det varit ständig kö till Munch. När Bukowski eller Hagelstam har visning inför sina auktioner är det trängsel redan i trappan. Till och med den gustavianske 1700-talsmästaren Pehr Hilleström lockade hela hösten besökare i en jämn ström till Sinebrychoffmuseet.
Men galleristerna och deras utställare suckar. Det är ju deras väg konstnärerna av hävd ska gå. Först via samutställningar, så med egen separatexpo. Det är dyrt – och i dagens läge tydligen ofta lönlöst. Det skall mycket till för att publiken den vägen skall upptäcka en konstnär.
Det är här museerna har fått en ny uppgift. Just genom att på olika sätt kombinera det redan etablerade med nya trender kan de fungera mera övergripande än de enskilda gallerierna. Som ju sällan har vare sig resurser eller utrymmen till större satsningar med stimulerande konfrontationer.
På museisidan finns det ju också utrymmen. Och mera är på väg. Tyvärr utdömdes det vackra Mejlansmuseet, men i Tennispalatset blir det snart mera plats. Kiasma har alla möjligheter, när skynkena rivs ner. Först Gyllenberg och nu också Didrichsen har byggt om och till och börjat tänka modernt. Och vad väntar inte när Amos, hittills bundet av opraktiska lokaler, dyker ner under Glaspalatset. Emma i Esbo har utrymmen mer än nog – fastän de kanske kunde utnyttjas bättre. Ståhejet kring Guggenheim har gjort att det över huvud taget jäser i faggorna.
Det är den stora bataklangen vi väntar på. Kommer Guggenheim med på allvar, så är det säkert inte till skada. Det gäller, som nya Ateneumchefen Susanna Pettersson försäkrade i en HBL-intervju, att tänka stort. ”Coolest” i Nordeuropa är hennes mål.
Kanske Konstnärsgillet och de hundratals enskilda aktörerna då också får lite stänk av glansen.
Skribenten är konstkritiker.