Plock & fynd: Men hur var det i Lojo?

När vi nu alla tack vare tv-serien Downton Abbey vet hur det går till på ett imaginärt engelskt herresäte i Yorkshire på 20-talet, kan det vara roligt att fundera på livet i till exempel Lojo under samma decennium. Det gör man bäst genom att läsa Eeva Joenpeltos (1921-2004) Lojo-kvartett från 1970-talet: Vetää kaikista ovista, Kuin kekäle kädessä, Sataa suolaista vettä och Eteisiin ja kynnyksille.

Lokalsamhällets färska frakturer vållade av inbördeskriget, pragmatismen och kohandeln som krävdes för att läka dem, den olagliga kommunismen, socialdemokratiska partiets långsamma etablering som respektabel politisk aktör, ekonomins knyckar och inte minst förbudslagens effekter på den lokala kommersen, hotet om politiskt våld, skyddskårernas och den Lappo-inspirerade extremhögerns agerande; allt det här är bekant för den som läst Väino Linnas torpartrilogi.

Men Joenpelto berättar ändå en helt annorlunda historia där kvinnorna är människor i stället för typer – horor, mammor och herrskapshyenor – som de är hos Linna.

Precis som Lady Edith suktar efter moderskapets lycka på Downton Abbey gör handelsman Hänninens vackra och bildade dotter Anja det. Också Joenpeltos Lojo är fullt av klass- och genusdistinktioner på glid i en tid av förändring. Anja är olyckligt gift med den nationalistiskt idealistiska Lauri, son till ortens dignitär, storbonden Julin. I själva verket skulle Anja kanske vara lyckligare om hon i stället fått gifta sig med sin småkusin Vieno Grönroos, fore detta röd lägerfånge.

Hennes far handelsman Oskari Hänninen för sin del är evigt dömd att vara en främling och uppkomling bland de knutpatriotiska och inåtvärmande Lojoborna som talar en i hans öron fasligt ful dialekt. Romanseriens mäktiga hjältinna är hans tåliga och skenbart undergivna hustru Salme, som han inte alls förstår att uppskatta och som genomskådar hans egoistiska litenhet med en klarsyn som Joenpelto spelar ut i scener av hisnande tragik och komik.

Genialt oförskämt

Särskilt i de äldre kvinnornas dialoger använder hon sig frikostigt av Lojodialekt, en häftig variant av västnyländsk finska. En strålande episod är till exempel den där Hänninens gamla piga Mari läxar upp handelsmannen för att hans plågade gamla ogifta syster plötsligt dykt upp hos Hänninens med sin invalidiserade och extremt elaka gamla mamma.

Systern har i decennier undergivet tagit hand om modern utan hjälp, men nu plötsligt upptäckt en utväg ur situationen. Den extatiska religiösa väckelsen har gett henne ett nytt liv. Hon känner sig fri som himmelens fåglar från alla världsliga plikter och släktskapsband.

Pigan Mari är van att regera ostörd i symbios med sin husmor och vill inte veta av någon sängliggande åldring i huset:

"Mää er rupe sitä passaamaa, mää sanon se ny herral ja kauppamiähelki. Ja kyl se taivaallintuki vaa kyllävys sihe passaamisee, o sit olevanas vaik uskovaine ja Kristuksem morsvärkki et pääsi kiärtämää ympärs ja karkuu."

Här kan finskkunniga läsare först beundra de fulsnygga vändningarna en stund innan vi går vidare. Notera särskilt ordet morsvärkki, en genialt oförskämd kombination av morsian, brud, och värkki, verk (som i urverk, slagverk etc), grej, maskineri, doning.

Lojoserien finns också i svensk översättning, som Husfolk och fiender, Sådd bland törnen, Som sanden i havet och Allt har sin tid. Tyvärr har Jens Hildén, som översatt seriens tre första delar, inte gjort sig någon särskilt stor möda med att återskapa den här spänningen mellan högspråk och dialekt som laddar Joenpeltos prosa med en så stingande statisk elektricitet. Han har nöjt sig med att återge dialekten som något slags lam talspråklighet tätt intill högsvenskan, så här:

"Jag börjar int passa upp henne, det säger jag nu åt herrn och handelsman med. Och nog tröttnade den där himmelsfågeln också på att passa upp, och sen låtsades hon vara troende och Kristi brud för att komma runt och kunna fly undan."

Om någon läsare kommer på en bra svensk motsvarighet till morsvärkki så vill jag gärna veta det.

Visst är det omöjligt att översätta dialekter, men något slags tjuvknep kan man ta till, som Nils-Börje Stormbom då han översatte Linnas Okänd soldat. Han tog fritt för sig av bland annat svenskösterbottniska dialekter för att skapa variation i de finska soldaternas språk.

Efterlyst: Ogift gentleman med schäfer

Orsaken till att jag ramlat in i Joenpeltos språk är att en av mina vänner som bäst forskar i hennes liv och författarskap. Och här ännu en fråga till er, kära läsare:

Under mellankrigstiden hade den unga Eeva Joenpelto i Helsingfors en kärleksaffär med en finlandssvensk gentleman av god familj, stilig och spännande, kring femtio, anställd som prokurist på en bank, ogift och ägare till en schäfer. Vem kan det ha varit?

Det här kan te sig som en mindre betydelsefull detalj rent litteraturhistoriskt. Men eftersom jag själv nyligen ägnat mig åt biografiskrivandets ljuva plåga, vet jag hur underbart det skulle kännas att få en sådan liten sak rätt, om ock bara i en bisats. Dessutom kan jag gå i god för att forskaren i fråga hanterar sina fakta snyggt, emedan jag är väl inläst på hens tidigare forskning.

Så om ni känner igen en hemlighetsfull släkting, en legendarisk Grandonkel eller släktens svarta får på den här beskrivningen, hör av er till mig.