Impuls: Äckelpastorn
Robin Valtiala minns 70-talets heteronormativa tänkande: ”Beviset på att det där är oskyldigt är att han bara gör det med pojkar, om han gjorde det med flickor kunde det missförstås”.
I min barndomsstad ”avslöjades” nyligen att en Pastor som nu är död sedan länge under årtionden hade förgripit sig på barn.
Det här visste jag och många andra om, på barns vis, när vi var barn. Jag minns en kompis som sa ”K blev pussad, vi går inte mera till kyrkan och spelar pingis”. Jag minns en vuxen som sa ”beviset på att det där är oskyldigt är att han bara gör det med pojkar, om han gjorde det med flickor kunde det missförstås”. Så här var 70-talets heteronormativa tänkande.
Jag minns en morgonsamling Pastorn höll, där han berättade om ett museum över Förintelsen som han hade besökt. Där stod det på väggen att man bör komma ihåg, vilket enligt Pastorn var fel. Man bör ”glömma och förlåta”.
Det här sättet att tala om förlåtelse är kusligt, och ologiskt. Hur kan man för det första förlåta det som har drabbat någon annan? Logiken man kan skönja i det här fallet är att förmaningen säkert beskriver hur Pastorns eget minne fungerade. Han ansågs av alla som en god människa; tekniken han hade för att obemärkt vrida på verkligheten påverkade också omgivningen.
Jag kom undan med en äcklig puss i nacken under skriftskoletiden, och jämför mig inte med de barn som var med om värre, systematiska övergrepp. Det intressanta är hur jag länge drog mig för att nämna det här för någon; först efter att ha läst om andras berättelser kan jag helt och hållet tänka på Pastorn som pervers utan att på något vis känna att jag är orättvis.
När han talade hängde en sträng av slem mellan tandraderna. Vad de flesta tänkte var säkert att den här ängeln aldrig går till tandläkaren, han ger bort de pengarna. Utsöndringen där i munnen framstår för mig nu som en symbol, även om jag kanske konstruerar upp den för fritt, på hur dubbel Pastorn var och hur han lurade människor att inte se det de visste att de såg.
Bland allt sorgligt som har hänt år 2015 finns det fina att de könsneutrala äktenskapen äntligen godkänns i Finland. Fortfarande går det emellertid att i religionens namn tala om homosexuella som onormala, och att även gå steget längre och öppet likställa dem med pedofiler. Jag hoppas den framtid kommer snart när lagen definierar detta som hets mot folkgrupp.
Om man nu förlåter Pastorn eller inte är enligt min mening en ointressant fråga. Han gjorde troligen inte det han gjorde av hat. Inte heller av kärlek, utan av kärleksbehov. Det behovet var av en sjuk sort. Jag vet inget annat om Pastorns barndom än att den var fattig, och han inte hade ”ljumt vatten att tvätta snoppen med så att den höll sig lugnare på natten”.
Den här detaljen jag minns att han nämnde räcker ändå för att jag ska inse att den pojke som blev Pastorn knappast hade någon möjlighet att utan skam och rädsla för omgivningens reaktioner utforska sina egna sexuella känslor. Det är just ett sådant här mentalt klimat förespråkarna för heteronormativiteten skapar. Där får känslorna inte komma fram på ett balanserat och naturligt sätt, men de kommer fram.
Skribenten är författare och litteraturkritiker.
Fotnot: Pastorn i kolumnen uppmärksammades under 2013 i HBL:s rapportering om övergrepp inom metodistförsamlingen i Grankulla.