Impuls: Trovärdig guide i marginalen
Varför tycker man att etiopisk gudstjänstmusik är spännande, då ämnet presenteras av någon som Sami Yaffa?
Allt smakar om det serveras i tilltalande förpackning. Denna höst har jag med intresse följt med Soundtracker, en tv-serie där rocklegenden Sami Yaffa (bl.a. Hanoi Rocks, Mad Juana, New York Dolls) utforskar musik i olika länder. I samma veva blev det också en bok (utgiven av Like), som påpassligt lanserades vid bokmässan.
När jag anlände till bokmässan och vid huvudentrén såg en jättelik reklam för Soundtracker-boken tänkte jag på det igen – vilken oerhörd skillnad det är om vägen till folk- och världsmusik banas av en rockare, en nationell kändis med street cred. Ingen i folk- och världsmusikbranschen i Finland skulle förstås ha råd med en liknande reklamkampanj, men fenomenet i sig är intressant – varför tycker man att etiopisk gudstjänstmusik är spännande, då ämnet presenteras av någon som Sami Yaffa? Ett liknande fenomen för knappa tio år sedan var J. Karjalainens alter ego Lännen-Jukka, som plötsligt gav amerikafinländarnas musik och finländsk folkmusik i allmänhet extra trovärdighet.
Hur som helst är Soundtracker en välgjord tv-serie. Serien besöker Spanien, Serbien, Argentina, Brasilien, Etiopien och Yaffas hemland USA och naturligtvis blir det en del ytskrap. Men det gäller att skapa kontakt och ställa rätta frågor, och den röda tråden blir framför allt musikerskapet. Sami Yaffa förstår sig på sitt yrke och därmed också på sina kolleger. Han förstår att uppmärksamma en skicklig musiker då han ser en, oberoende av musikkultur. Serien riktar strålkastaren mot udda grejer och säger ”hej, kolla in det här!”. Huvudpersonens iver verkar vara äkta, han lyfter upp saker han själv är tagen av.
Soundtracker-boken är knappast hemskt intressant för den som inte sett tv-serien. Man har ändå fått med en hel del intressant bakom kulisserna – snack, som fördjupar förståelsen för hur såväl musik- som tv-branschen fungerar. Det handlar om att hitta den rätta fixaren på ort och ställe, att bolla med tidtabellskulturer, språkförbistring, penningersättningar och krav på sådana, gangstrar som dikterar kameravinklar, våta grisfester trots att man är vegetarian ... Boken lyckas också fint berätta om möten med enskilda människor som kanske inte fick plats i tv-serien, typ ensamma människor längs landsvägen i USA.
Förhoppningsvis blir det fler säsonger, många delar av världen väntar på att bli utforskade. Men personligen framför jag en önskan: varför inte göra några Soundtracker-resor även i våra närområden? Musikkulturerna i Finland, Norden och Baltikum rymmer många skatter som är okända för den stora publiken. Om det här är sättet man kan lyfta fram bra marginalmusik på så fortsätt med det!
Tove Djupsjöbacka är frilansande musikskribent och ständigt fascinerad av många olika slags musik.