Zinaida Lindén: Språkliga utvandrare
"De blev inte direkt glada över att ha att göra med en svenskkunnig invandrare. Det var som om det kändes aningen pinsamt för dem." Zinaida Lindén skriver om språkbytare.
Jag lärde känna dem tidigt.
Den första var den tandläkare som jag gick hos i början av mitt liv i Finland, när vi bodde i Vanda. Då kunde jag ingen finska alls. Det var en lättnad för mig att min tandläkare kommunicerade med mig på svenska. Hon talade utan brytning, men hennes svenska var lite trevande, med en del prepositionsfel och felaktiga böjningsformer.
På den tiden var jag ung och nyfiken av mig. Jag drog mig inte för att fråga ut folk. Det kom fram att min tandläkare egentligen var finlandssvensk. Hon hade gått i en svensk skola, men efteråt hade hon inte fått någon användning för sitt modersmål. Hennes studier, hennes vänkrets, hennes yrkesliv – allt detta gick på finska.
I fortsättningen mötte jag en del andra som var som hon. En yngre bilmekaniker, en äldre tidningsfotograf. De hade en sak gemensamt: de hade bytt språk. De var utvandrare – trots att de aldrig emigrerat eller blivit bortadopterade.
De blev inte direkt glada över att ha att göra med en svenskkunnig invandrare. Det var som om det kändes aningen pinsamt för dem. Av finkänslighet avstod jag från att ställa några frågor. Bland dessa människor kunde ju finnas traumatiserade skilsmässobarn eller sådana som sagt upp kontakten med sin släkt.
Jag fick ett intryck av att de i likhet med mig själv ryggade lite tillbaka när de plötsligt drogs ur sitt skal. Att tvingas att använda sitt modersmål med en vilt främmande person var lite väl intimt, möjligen sorgligt. I vissa fall handlade det om osäkerhet, om den försvagade medvetenheten om det egna språkbruket, då man inte riktigt kan uttrycka sig idiomatiskt utan saknar känslan för hur man brukar säga. Det är som att spela piano efter många års paus: man har inga problem med att läsa noter, men man kan inte längre frasera.
Dessa personer var språkliga utvandrare. Svenskan var ett landskap de lämnat. I gengäld fick de anonymitet, en vara som värderas högt i Finland. På samma sätt assimileras en del invandrarbarn som gått på hemspråksundervisning. Vissa väljer bort sitt modersmål när de blir stora, andra drivs bara i väg av strömmen och förlorar sitt modersmål ur sikte.
Dessa strömmar är oförutsägbara. Jag har träffat folk vars svenskspråkiga förfäder hade bytt till finska som hemspråk, förfinskat sina efternamn och satt sina barn i finska läroverk. Några generationer senare blev svenskheten återerövrad av deras ättlingar.
Kanske trampar jag på några ömma tår när jag visar förståelse för språkbytare. Ämnet innefattar så många tabubelagda moment, historiska kataklysmer, riktiga och inbillade lojaliteter. Lyckligtvis har jag träffat en hel del finländare som hade tillräckligt med självdistans och humor för att förhålla sig lugnt till fenomenet.
En av dem var dramaturgen, regissören och skådespelaren Pekka Sonck. Jag träffade honom på ett seminarium om teater och flerspråkighet. Hans liv har rymt en del krångliga språkvandringar. På ett varmt och medryckande sätt berättade han om sin uppväxt i det helt finska östra Finland, om sina allt annat än enkla försök att studera teater på sitt modersmål svenska, om sin fortsatta bana som lett bland annat till Vasa och Mariehamn.
Jag önskar bara att det skulle finnas fler som har förmågan att lika frikostigt dela med sig av sina erfarenheter.
Skribenten är författare