Impuls: Från pojke till man
Eftersom barndomen utspelar sig på mikronivå är exaktheten i detaljerna livsviktig. Saker som en vuxen inte ens lägger märke till, är betydelsefulla för en liten människa.
Jag har återvänt till min barndom den här hösten. Jag återupplever den där känslan – hur det kändes att vara barn i en värld som rattades av vuxna. Dessa tankens tidsresor har, som så ofta är fallet, inspirerats av konstnärliga upplevelser.
Först läste jag Tommi Liimattas roman Jeppis. Liimatta tillhör samma generation som jag och är ett barn av 1980-talet. Mitt barndomslandskap var Tavastehus, Liimattas det finskspråkiga Jeppis. Vi delar alltså vår generations upplevelser, delvis också ett småstadslandskap, och därmed blev läsupplevelsen av Jeppis för mig en nostalgitripp utan motstycke.
Jag anser mig själv vara en människa som minns mycket men Liimattas minne är bundet till fenomen. Det finns ingen detalj som är så liten att hans hjärna inte skulle ha lagrat den. Det ljuvligaste lösgodiset, glassorter som för länge sedan utgått ur produktion, heavybandens dekaler på bröstet och de dubbelsidiga jätteaffischerna som ingick i tidskriften Suosikki – hela min barndoms rekvisita exploderade framför mina ögon tack vare boken.
Eftersom barndomen utspelar sig på mikronivå är exaktheten i detaljerna livsviktig. Saker som en vuxen inte ens lägger märke till, är betydelsefulla för en liten människa. Varje dag är ett äventyr, varje insikt ett litet under. Å andra sidan, och paradoxalt nog, är barndomen också utdragen – det finns så mycket tid att det är svårt att få den att gå.
Liimatta har på ett förunderligt vis hittat den rätta tonen i sina barndomsbeskrivningar. Han granskar inte sin huvudperson från ett högt fågelperspektiv med en medelålders författarens efterkloka ögon. Han är den lille Tommi, en person som råkar ut för allt möjligt. Ett barn kan ju inte kontrollera sitt eget liv. Barnet är en individ, en som tänker mycket och som förstår mycket, men som lever på de vuxnas nåder – barnet är beroende av deras välvilja och utsatt för deras ombytliga sinnesstämningar.
Barnets hjälplöshet konkretiseras ännu tydligare i Richard Linklaters fina film Boyhood än i Liimattas bok. I filmens första scen ligger den sjuårige Mason fridfullt utsträckt i gräset och betraktar den blåa sommarhimlen. Strax därefter är pojken på väg. Hans ensamstående mamma har beslutat att lämna småstaden och flyttar till Houston för att studera. Uttryckslöst vinkar Mason farväl till sina kompisar och gömmer smärtan inombords.
Flytten är varken den första eller sista för Mason. Nya städer och nya hem följer, nya främmande klassrum likaså – klasser som pojken ängsligt stiger in i. Filmens Mason pratar ovanligt lite. För det mesta talar de vuxna till honom, och förklarar sina mer eller mindre förnuftiga beslut. Pojken tar emot det som kommer emot, något annat kan han inte göra.
Jeppis är en ren barndomsbeskrivning, i Boyhood växer pojken upp till man. Redan av den orsaken är filmen otvivelaktigt också sorgsnare. Eftersom filmgruppen har följt samma skådespelare i tolv år erbjuder filmen en unik möjlighet att med en snabbspolning iaktta hur folk åldras. Pojklivet varar inte för evigt. Det gör inte heller föräldraskapets aktivaste fas, den vardagliga samvaro som jag nu uppfattar som så självklar.
Efter filmen hämtade jag sonen från hans fiollektion. Tillsammans åkte vi hem med spårvagnen. Där satt vi, mittemot varandra, mestadels tysta och jag vet inte vad han tänkte på men jag tänkte på allt möjligt, på mig själv som pojke och på honom nu och på hans kommande förändringar och på mina egna förändringar, och på de gemensamma år som redan låg bakom oss samt på de gemensamma år som förhoppningsvis ligger framför oss.
Sedan var vi framme. Vi handlade. Jag lagade mat. Vi åt. Jag tänkte inte på filmen längre, jag hade inte tid med det.
Juha Itkonen är författare.
Texten är översatt till svenska av Annika Hällsten.