Impuls: Klipp dig människa
Orsaken till att jag såg ut som en grästorva i huvudet medan jag studerade är enkel: jag kände inte till någon svenskspråkig frisör i Åbo och fick ångest vid tanken på att tvingas klippa mig på finska. Frisyren putsades således endast när jag reste upp till hembyn, och där emellan lärde jag mig leva med mössa och se ut så där.
Den där ångesten var som andra starka känslor, i stunden lika verklig och omöjlig att klyva som ett bergsmassiv, i efterhand avlägsen och ansatt av efterklokhet: hur kunde jag tänka så, någon måtta ändå hej? Nyktra påpekanden om att man överdriver och bör ta det lugnt är förstås den utomståendes privilegium och både verkningslösa och irrelevanta. De gånger jag letade upp och slog in numret till parturikampaamon på Tavastgatan med pannluggen långt ner över ögonen satt jag oberoende och kallsvettades med fingret på knappen, och i fyra fall av fem ringde jag aldrig och bokade den där tiden.
Rädslan för att tala finska växte sig gradvis till ett större problem än de vardagliga konsekvenser som den språkliga isolationen innebar. Finskspråkiga förstod mig inte: Sähän puhut tosi hyvin hei! Tvåspråkiga begrep mig inte: det är ju ba att tala vad du kan, dom fattar nog! Och jag själv talade knappt om saken heller, så oerhört skamsen som alltsammans gjorde mig.
Det handlade ju aldrig om att kunna eller inte kunna. Språk är inte som att kunna simma eller vissla, det är en färdighet som liknar ingen annan, närmare kärnan i vad det är att vara människa än något annat man (inte) kan. För att kunna verka i sociala situationer krävs självkänsla, erfarenhet och smidighet, färdigheter som det kan ta ett helt liv att tillägna sig. När jag talade min dåliga finska var det alltid att börja om från noll, ett sammansatt obehag över att inte vara mig själv, utan en sorts klumpig, oartig, besvärande karikatyr av mig själv. Rädslan tog möjligen också bränsle ur irritationen mot svenskan på stadens gator: Åbo är alltjämt det enda stället där okända människor på öppen gata ilsket skrikit åt mig att sluta tala svenska.
Det fanns ingen genväg. Jag lärde mig lita på min finska en plågsam situation, en drabbning och en svald stolthet i taget. I något skede släppte rädslan, men jag minns den eftersom jag brukar använda den för att förklara den där frisyren på de där bilderna.
Det här är väl riktat främst till alla studenter som precis flyttat till städerna i söder och som bäst inser att det inte existerar någon svenskspråkig verklighet ute på stan. Är ni rädda så är ni inte ensamma, och skäms inte för det, det är onödigt. Försök ändå uthärda och trotsa det där obehaget så blir det lättare snabbare, ni blir snyggare i håret och småningom hittar ni er själva också på det andra språket.
Kaj Korkea-aho är författare