Wilhelm Kvist: Dramatiska rubriker
Operan i Rom sparkar hela orkestern. Danmarks Radio lägger ner sin 75-årsjubilerande underhållningsorkester. Vad är på gång?
Operan i Rom sparkar hela orkestern.
Danmarks Radio lägger ner sin 75-årsjubilerande underhållningsorkester.
Vasa planerar slå samman administrationen för teatern och orkestern.
Alla dessa nyheter blir till dramatiska rubriker och ofta med god orsak. Men vad är riktigt på gång?
Avskedandet av orkestern och kören i Rom är kanske inte fullt så dramatiskt som det låter. Planen är att outsourca orkestern och kören. Musikerna blir frilansare, får nya – sannolikt sämre – kontrakt, bildar kanske ett konglomerat av något slag. Beslutsfattarnas tanke och förhoppning är att arrangemanget sparar pengar.
De drastiska åtgärderna är resultatet av flera års ekonomiska problem och vilda strejker. I somras förvärrades situationen när Riccardo Muti, som i praktiken fungerat som operans konstnärliga chef, lämnade sin post. Därmed försvann sponsorerna, vilket förvärrade situationen ytterligare.
Romoperan är bara en av många italienska kulturinstitutioner i kris och i Rom riktas blickarna mot andra europeiska operahus som kanske medvetet gått in för att engagera sina orkestrar för bara några veckor i taget. Kanske fyra veckor med en barockorkester eller tre med en nymusikensemble?
I Danmark handlar nedläggningen av DR:s underhållningsorkester om ett regelrätt skrotande av ett kulturarv och en institution med 75-åriga anor. Kanske föll inte orkesterns programpolitik ledningen i smaken, kanske blev det för litet underhållning och för mycket Mozart under Ádám Fischers tid? Inte heller här är ekvationen helt enkel, när åtminstone en del av de 42 tjänsteinnehavarna ska flyttas över till flaggskeppet Danmarks Radios symfoniorkester. Vad sparar man egentligen?
Vasa då? Planerna på att fusionera administrationen för teatern och orkestern är långthunna och har bemötts med både applåder och bestörtning. Det som åtminstone intresseorganisationen Finlands symfoniorkestrar har framhävt är att det är skevt att tro att man kan spara något genom att slå samman administrationen för två institutioner som redan på grund av konstformernas art fungerar helt olika. Medan orkestrarna jobbar med en konsert varje vecka, jobbar teatrarna med produktioner som rullar flera veckor. Och att hitta knegare – dirigenter, musiker, tonsättare, regissörer, skådespelare, scenografer – är ett arbete som kräver kompetens.
Om man tvingades spara, var borde man då spara? Finlands symfoniorkestrar kommer åtminstone inte att göra upp några sparlistor. I stället strävar man efter att informera om det man sysslar med för att öka förståelsen. Beslutsfattarna kan nog, om de så önskar, spara sin promille på det som anses onödigt – om de samtidigt är beredda att offra ett flera årtionden långt arbete, resonerar man.
I budgetpropositionen för 2015 reserveras en knapp procent av budgeten på 53,7 miljarder för konst och kultur. Knappt 38 miljoner eller 0,07 procent utgörs av orkestrarnas och teatrarnas statsandelar. Det är faktiskt en droppe i havet – men tydligen en nog så tung droppe när den vägs mot alla blöjor i åldringsvården.
Skribenten är musikredaktör.