På konstlinjen: Arkitekturens tidsalfabet
Att lära sig minnas saker kan ofta vara besvärligt – och brukar bli besvärligare med åren.
I historieundervisningen på min skoltid pluggades det årtal. Poängen var att få en tidsstomme för allt det övriga man förutsattes minnas. Men stommen var bräcklig. Vissa siffror som såg enkla ut stannade möjligen i minnet. Men till vilken nytta? Man kan ju googla.
Men nätet hjälper en knappast att förstå tidens gång. Det gör däremot konkreta minnesmärken. Både sådana vi möter under våra semesterresor och de som finns omkring oss i vår vardag. Det är bara att bli uppmärksam på dem – också om de inte råkar fylla jämna år.
Arkitekturprofessorn emeritus Tore Tallqvist har i anslutning till sin undervisning utarbetat ett memoreringssystem, anknutet både till alfabetets 29 bokstäver och till handens tio fingrar, som man kan bekanta sig med på en mycket pedagogisk utställning i utställningssalen i den gamla kasernen, sedermera busstationen vid Narinken. (Presenterad i HBL 9.6, öppen till 6.9.)
Utställningen heter Europa i Helsingfors, och meningen är att genom paralleller till olika tidsperioders avtryck i den europeiska arkitekturen ge ett fastare tidsdjup åt vår uppfattning av den bebyggda omgivningen här och nu.
Allt detta gestaltade några årskurser arkitektstuderande vid Tammerfors tekniska universitet under Tallqvists ledning till en serie åskådliga planscher, först utställda i Åbo med Åbo som deltema, nu på samma sätt i Helsingfors.
Det historiska förloppet åskådliggörs både som faktisk kalendertid med viktiga byggnadsverk återgivna i målade bilder och gjutna bronsreliefer, och som upplevd tid som en väv, bestående av ränning och inslag.
Väven representerar miljöns kvaliteter, från funktion och hållbarhet till egenskaper som karakteriseras med ord som ”tradition”, ”rötter”, äkthet” och ”stämning”.
Applicerad på kronologin förmedlar väven en känsla av tidsdjup, ett begrepp som Tallqvist menar är centralt för en nyanserad upplevelse av den byggda miljön.
Att kunna se den historiska kronologin belyst av den intuitivt eller känslomässigt upplevda ränningen är förvisso egenskaper som man livligt hoppas de blivande arkitekterna kan tillägna sig.
Att döma av den entusiasm som det här utställda elevarbetet utstrålar, har Tallqvists metod, trots en i första hand inte helt lättillgänglig systematik, tydligt visat sig ändamålsenlig. Tilltalande är också betoningen av hantverket: bilderna är inte utförda med kamera och dator utan med penna eller pensel på papper, med klart konstnärlig touché dessutom.
Ett mycket instruktivt exempel avslutar utställningsrundan, visserligen en smula på sidan om Helsingfors. Det är en panel som visar utsikten från loggian i Villa Lante, där utsikten från de fem fönstren över Rom projiceras till fem tablåer, var och en representerande en sexhundraårsperiod. Med tidsdjupsmarkerande fästpunkter angivna.
Den pedagogiska metoden kan vem som helst med en smula tålamod tillägna sig. Alfabetet kan väl alla här i landet, och de tio fingrarna finns väl till hands. Att använda dem till att stödja tanke och minne i stället för att bara knappa på apparater kan vara nyttigt också för andra än blivande arkitekter.
Skribenten är konstkritiker.