Tsamo och Hjalmar
Historien om indianflickan Tsamo som friköptes ur sitt slaveri i Alaska av den finländska bergsingenjören Hjalmar Furuhjelm är både romantisk och tragisk, konstaterar Erik Wahlström.
Historien om indianflickan Tsamo som friköptes ur sitt slaveri i Alaska av den finländska bergsingenjören Hjalmar Furuhjelm är både romantisk och tragisk. Och historien har några frågetecken som vi aldrig kommer att få svar på.
Varför friköpte Hjalmar den åttaåriga indianflickan Tsamo?
Varför inte? Finländarna i Sitka, Alaskas huvudstad, friköpte slavar ibland. Tsamo kostade tobak, yllefiltar, speglar och annat till ett värde av 650 silverrubler.
Hampus Furuhjelm, som var guvernör över Alaska och bror till Hjalmar, såg till att inga slavar dödades i Sitka under hans tid, och friköpte några med Rysk-Amerikanska Kompaniets pengar. Européerna i Sitka kunde också skramla ihop lösensumman genom en insamling.
Annie Furuhjelm, Hampus dotter, gav 1932 ut en bok på Söderströms förlag, Människor och öden. Där nämner hon ett fall då två gamla indiankvinnor var anklagade för häxeri och skulle torteras till döds. Hampus Furuhjelm räddade dem. Trots det, klagade Annies mor Anna, visade de inte den minsta tacksamhet utan var lika purkna som indianer i allmänhet.
Ett annat fall hängde samman med indianernas potlatch-traditioner. För att öka sin prestige kunde en betydande man bjuda till en lång och extravagant fest som kulminerade i att han skänkte bort allt han ägde till gästerna. Och för att visa hur storsint han var förstördes eller brändes resten av hans ägodelar. Han slutade utblottad. Men hans prestige stod på sin höjd och gästerna stod i tacksamhetsskuld till honom. De var nu tvungna att, någon gång i framtiden, ge honom minst lika värdefulla gengåvor som de själva hade fått.
Potlatchen var alltså altruism i extremt urspårad form.
En mans slavar var en viktig del av hans egendom. Slavarna kunde alltså dödas vid festens slut när mannens övriga ägodelar förstördes.
Detta skulle en gång ske, berättar Annie Furuhjelm, men guvernören fick nys om det. Han förbjöd det med hot om våldsamma repressalier. Indianerna höll på att förlora ansiktet. De löste dilemmat genom att storslaget skänka slavarna till Kompaniet.
Många européer adopterade indianbarn, Uno Cygnaeus försökte sig också på det men visade sig vara en urusel far och lämnade tillbaka sin adoptivson.
Efter Tsamos död under hungeråret 1868 skrev Hjalmar en rörande minnesruna över henne:
… Ett barn, förvildadt och naket jag såg
Som bad till främmande gudar.
Jag tog upp det och värmde det upp i min barm
Det gav mig sin kärlek, en faders namn …
Hjalmar uppfattade sig alltså som en far till henne.
Men hur uppfattade Tsamo sig?
När Hjalmar återvände till Finland bodde Tsamo hos honom. Han gifte sig med Frida Sjögren 1865. När de strax efter bröllopet låg i sängen en morgon hällde Tsamo, som skulle servera dem morgontéet, kokande vatten över Frida.
Kan Tsamo ha uppfattat sig som Hjalmars hustru?
Uppfattade hon de 650 rublerna som Hjalmar betalade till hennes ägare som en brudpenning?
Det var vanligt bland ursprungsbefolkningen i Alaska (och på många andra ställen på jorden) att flickor giftes bort mycket tidigt. Det berättas om en mor som förklarade att familjen skulle bli utskrattad om hennes dotter inte var gift före hon fyllde tio.
Hustrun hölls så att säga i säkert förvar hos mannens familj tills hon blev könsmogen och kunde få barn.
Fridda Sjögren tyckte inte att vattenhällandet var gott uppförande hos en piga. Tsamo flyttades av och an till olika fosterföräldrar, alltid lika olyckligt, och dog till slut i lungtuberkulos 1868.
Året efter att Alaska såldes till USA och den finländska eran i Sitka tog slut. Indianerna fick det ännu värre.
Tsamo förkroppsligar kulturkollaps, missförstånd och förlust.
Erik Wahlström skildrar indianflickan Tsamos öde i sin roman Den dansande prästen som kom ut på Schildts 2004.