Mårten Westö: ”En bokhandel ska vara som en roman”
Det finns ritualer jag ogärna försummar under en Parisvistelse. Att besöka den anrika bokhandeln Shakespeare and Company hör definitivt till dem – en tradition jag upprätthållit sedan mitten av åttiotalet.
En tryckande varm sommardag, medan åskmolnen hopar sig över Notre-Dame, står jag där igen och trängs i lokalen på vänstra stranden.
Det mesta är sig likt: de små rummen med sina författarporträtt på väggarna, de proppfulla bokhyllorna som nästan faller över en, det lilla biblioteket på övervåningen med sitt slitna piano och författarkrypin där folk från världens alla hörn nedtecknat sina hälsningar, dikter och fantasifulla kontaktannonser.
Men en person lyser med sin frånvaro: den mytomspunne excentrikern George Whitman somnade in för några år sedan, 98 år gammal, i bostaden som låg ovanför den bokhandel han drivit i närmare sex decennier. I dag sköts verksamheten av dottern Sylvia, döpt efter föregångaren Sylvia Beach, vars legendariska boklåda med samma namn låg några stenkast längre västerut, på rue de l’Odéon.
När jag kliver in på 37 rue de la Bûcherie är affären lika välbesökt som alltid, och som vanligt mest frekventerad av amerikanska turister.
Ovanför ingången till ett av rummen ser jag det kända citatet som karaktäriserade inte bara George Whitmans affärsidé, utan hela hans livsattityd. Det är en parafras på en passus ur Hebreerbrevet, som på svenska lyder: ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”
Själv var Whitman gästfriheten personifierad. Om kvällarna förvandlades de smala bänkarna i affären nämligen till britsar, vilket gjorde att uppskattningsvis tjugotusen personer fått nattlogi i lokalen under årens lopp – förutsatt att de kunde bevisa att de var publicerade författare, förstås. Eller åtminstone ägde en betydande talang som garanterade att de skulle bli utgivna inom en överskådlig framtid.
Det enda Whitman krävde i gengäld var att gästerna skulle läsa en bok om dagen, hjälpa till i butiken samt skriva en kort självbiografi på en A4:a.
Inte för intet kallade han sin affär för en ”socialistisk utopi maskerad till bokhandel”.
Jag kliver en trappa upp och slår mig ner i biblioteket.
En sliten skrivmaskin står i ett hörn. Vid fönstret urskiljer jag ett foto av Sylvia Beach i sällskap med Hemingway. På ett annat står George Whitman och hänger med beatpoeterna Allen Ginsberg och Gregory Corso, vilka bodde på ett hotell i latinkvarteren under långa perioder i slutet av femtiotalet. I övrigt är det bara böcker från golv till tak, de flesta hämtade ur den äldre Sylvias personliga bibliotek som hon donerade till sin efterträdare strax före sin död.
Jag plockar ner några verk på måfå, och hittar genast dedikationer från åtminstone Henry Miller, Anaïs Nin, Lawrence Durrell och några storheter till. Mest fascinerad är jag över att dyrgriparna fortfarande står kvar i hyllan – men även detta är typiskt för Shakespeare and Company, som fortfarande genomsyras av George Whitmans djupa vördnad för författarna och deras verk.
Själv hävdade Whitman gärna att han skapat sin bokhandel såsom en författare skulle ha skrivit en roman; varje rum skulle vara som ett eget kapitel, och tanken var att kunderna skulle kunna öppna dörren till de olika rummen ”såsom de öppnar en bok som leder in i fantasins magiska värld”.
Kanske något att begrunda för dagens stora bokhandelskedjor som, ängsliga inför branschens framtidsutsikter, i allt högre grad gått in för att strömlinjeforma sitt utbud och göra själva butiksmiljöerna så trista och själlösa som möjligt.
Skribenten är författare.