Isabella Rothberg: Nostalgiskt Berlin
Theatertreffen har som uppgift att summera de senaste teatertrenderna, men många namn är minst sagt bekanta.
Det råder Bowiefeber i Berlin. I morgon öppnar en stor utställning om rockstjärnan på museet Martin Gropius Bau och medierna spär på med återblickar till 1970-talet, då ”den magre, vite hertigen” lämnade Los Angeles för Västberlin.
”Västberlin var en håla, mest känd för Christiane F.”, säger författaren Wolfgang Müller i en artikel i tidskriften Exberliner. Han syftar på den verklighetsbaserade boken från slutet av 1970-talet om den tonåriga heroinmissbrukaren Christiane som kom att symbolisera ”ödsligheten och försummelsen som präglade staden”. Att Bowie valde just Västberlin som ny hemort var egentligen vansinnigt, menar många av tidsvittnena. Staden beskrivs som en liten by där ungdomarna saknade tidsfördriv.
Men Bowie kom, stannade till 1979, och gjorde staden trendig. Romantiskt beskrivs tiden kring hans vistelse, klubbarna som öppnade och gay- och undergroundscenen som genomgick en ny renässans. På sätt och vis lever staden fortfarande i kölvattnet av Bowie.
Men det är inte bara Bowiefebern som känns nostalgisk i Berlin. Också Theatertreffen bjuder på gamla godingar. Festivalen har som uppgift att summera de senaste teatertrenderna, men många namn är minst sagt bekanta.
Frank Castorf var i år här för trettonde gången. Regissören, som hade sin glanstid på 1990-talet, har blivit ett slags stamgäst. Herbert Fritsch, vars Ohne titel nr. 1 recenserades i helgen, har bjudits in fem gånger. Alvis Hermanis, vars föreställning recenseras här intill, deltog för andra gången. Den lettiske regissören har däremot gästat Tammerfors Teatersommar hela sex gånger.
I ett blogginlägg kritiserar teaterskribenten Natalie Frank Theatertreffen för att inte anpassa sig till tiden. Festivalen inkluderar bara stads- och statsteatrar, och ignorerar helt det fria fältet, skriver hon.
Vidare undrar hon varför Maxim Gorki-teatern, den enda institutionen som konsekvent beaktar mångfald och anställer konstnärer med invandrarbakgrund, inte finns med på programmet i år.
Jag har ytterligare en fråga: Hur kommer det sig att bara två av tio regissörer på Theatertreffen är kvinnor?
Visst imponerade mycket av festivalens program också i år, men börjar det inte bli dags för de nya talangerna att klättra över muren?
Skribenten är teaterredaktör