Mårten Westö: Texten och ilskan
Varför fortsätta man med ett så själsdränerande värv som att översätta, undrar översättaren Mårten Westö. Och konstaterar: "Att uttrycka något på ett annat språk blir ett sätt att förstå det."
I sin bok om arbetet med nyöversättningen av James Joyces Odysseus häromåret skrev Erik Andersson att en översättare överlever det mesta, bara hen ser till att ha fri tillgång till choklad, kaffe och cigaretter.
Det där med kaffet kan jag hålla med om, däremot förvånade det mig en smula att Andersson inte kommenterade raseriets roll under själva arbetsprocessen; han borde rimligtvis vara bekant med känslan efter att ha jobbat med en bok som det tog hans finske kollega Leevi Lehto närmare ett decennium att översätta.
Kanske, tänker jag mig, beror det på att de negativa känslor översättare ibland kan känna mot originaltexten fortfarande framstår som tabubelagda inom yrkeskåren.
Själv anser jag mig exempelvis vara en tämligen mild man, men inte desto mindre har ilskan jag känt under vissa mer krävande översättningsuppdrag ibland fått nästan skrattretande dimensioner.
Mina söner brukar gärna påpeka att boken jag översätter – alltså det rent fysiska exemplaret – efter min omilda hantering bär påfallande likheter med Tom Dolders dagbok i Harry Potter-böckerna: det är buckligt och hopknycklat, sidorna hänger löst och verket saknar inte sällan pärm – allt en följd av att den stackars luntan under arbetets motigaste faser upprepade gånger slungats i väggen, oftast ackompanjerat av diverse här icke tryckbara tillmälen riktade mot författarens person.
Länge trodde jag att jag var ensam om sådana pinsamheter – tills jag i fjol ramlade över en underbar brevväxling mellan översättarna Niklas Darke, Cecilia Hansson och Jenny Högström i branschens egen tidning Med andra ord.
Under rubriken Älskade hatade texter ventilerade de tre proffsen den brokiga samling emotioner översättaren kan uppleva under arbetets olika faser. Det kan handla om allt från eufori, hybris, dåraktig optimism, krypande ångest, rädsla, förakt, sömnlöshet och stress till den tyvärr bara alltför vanliga känslan av att helt ha glömt sitt modersmål och inte längre behärska ens de mest elementära prepositionsregler man lärde sig i lågstadiet.
Min egen frustration kan ibland likna den jag upplever när jag spelar Alfapet med släkten på sommarverandan. Ni vet, en sådan där svettig julikväll när man är däst av alltför mycket sill och nubbe, åskan mullrar på avstånd och man får ynka sex poäng under varje runda fast man varje gång ihärdigt funderar i en kvart, vilket får medspelarna att demonstrativt resa sig från bordet och gå ut och diska eller vattna trädgårdslandet i stället.
Ja, jag kan redan höra er fråga: varför då fortsätta med ett så själsdränerande värv som att översätta?
Tja, kanske därför att det också har sina underbara sidor, förstås.
Översättandet är trots allt, som den ryske semiotikern Jurij Lotman konstaterat, en grundläggande mekanism hos medvetandet. Att uttrycka något på ett annat språk blir ett sätt att förstå det.
Glädjen man kan uppleva när man lyckats överföra ett knepigt engelskt idiom eller en vindlande lång finsk mening till smidig svenska kommer bra nära upprymdheten man känner de gånger man själv lyckas skriva något hyfsat bra.
Erik Andersson sammanfattar det kanske bäst själv, när han i slutet av sin översättardagbok skriver:
”Även om det går åt en väldig massa kraft till att komma så nära originalet som möjligt, att inte tappa referenser och ordlekar, så finns det ett krav som man inte får ge avkall på: det måste göras nytt. Det måste finnas en spänning i formuleringarna. Det är också där som varje verk har någonting att vinna i översättning.”
Mårten Westös senaste översättning, Tuomas Kyrös roman Tiggaren och haren, utkom i fjol på Brombergs förlag.