Merete Mazzarella: Den falske maken
Hur långt kan vi över huvud taget leva oss in i vad en fransk bondkvinna trodde och tänkte för femhundra år sen?
Om fallet Martin Guerre har det genom åren skrivits ett och annat, men egentligen är det inte han som är intressant utan hans hustru, Bertrande de Rols.
Det här är vad man vet:
För nästan ett halvt årtusende sen – år 1539 – vigdes de tu i landsbyn Artigues i Gascogne. Båda var barn till välbeställda bönder och båda var elva år gamla. De levde ihop några år, de fick en son men i tjugoårsåldern råkade Martin i ett häftigt gräl med sin far och gav sig av. Åtta år gick utan att han hördes av, hans far dog – och så kom han äntligen tillbaka, till allmän lättnad för de sina. Det var bara det att det inte var den riktiga Martin Guerre som kom då, den riktiga kom först efter ytterligare några år. Bestörtningen var naturligtvis stor, den falske Guerre dömdes till döden och avrättades och den riktiga försköt sin hustru.
Fallet nämns i en av Montaignes essäer, det har diskuterats i den juridiska litteraturen, det har gjorts filmer om det. Men det finns också en fin kortroman – The Wife of Martin Guerre (1941) – av den amerikanska författaren Janet Lewis (1899–1998). Här görs ett försök att besvara de centrala frågor som fallet väcker, nämligen: vad trodde och tänkte Bertrande?
Och – inte mindre viktigt : hur långt kan vi över huvud taget leva oss in i vad en fransk bondkvinna trodde och tänkte för femhundra år sen?
Janet Lewis Martin Guerre är en tystlåten, buttert trotsig yngling som hävdar sin ställning som överlägsen hustrun genom att dänga till henne så fort de bäddats ner för bröllopsnatten. Hans försvinnande är därför snarare en förlust för familjen i stort än för henne personligen.
Den falske Martin tas emot med stor entusiasm av familjen – han liknar verkligen den Martin som gav sig av, han har samma ärr och andra men, han vet allt det som den riktige visste. Bertrande känner en spontan fysisk attraktion, hennes lilla son fäster sig genast vid denne man som ger sig ut för att vara hans far och snart är hon gravid igen.
Det paradoxala – och berörande – i Lewis roman är att hennes misstankar väcks av att den här mannen visar henne så mycket större ömhet än den Martin hon kommer ihåg och när misstankarna väl väckts går de inte att skjuta bort. Gården blomstrar, alla är nöjda – utom hon för hon är övertygad om att hon ska få brinna i den eviga elden för sitt äktenskapsbrott. Redan innan den riktige Martin återvänder försöker hon tala om sin vånda men vinner inget gehör utan förklaras otillräknelig. När han återvänder är det hon som är det viktigaste vittnet till hans fördel – samtidigt som hon vet att hon blir olycklig för återstoden av sitt liv.
Janet Lewis bok må vara liten men den handlar om mycket: om trohet – både trohet mot sig själv, och trohet mot andra – och om tro och om rättvisa och om förhållandet mellan indicier och bevis. Men framför allt handlar den om identitet, ett tema som noga taget är mer allmänt omdebatterat nu än 1941: en människas identitet ses generellt som mindre entydig, mer sammansatt, mer föränderlig.
Det är synd att Janet Lewis är så okänd. Fast själv tog hon det lugnt: ”Jag tycker att jag har fått så mycket erkännande som jag behöver och troligen så mycket som jag förtjänar.”