På konstlinjen: Konst på nätet
Konst skall som bekant helst upplevas i original, inte via något annat medium. Men medierna fungerar bra som hjälpmedel, i form av goda reproduktioner, förr i böcker, numera vanligen i digital form på någon datorruta.
Fördelen av att den vägen slå upp något konstverk som man vill återuppliva minnet av är att det är gratis, det går snabbt och på köpet kan man få en massa mer eller mindre relevant biinformation.
De flesta museerna har sina viktigare skatter tillgängliga den vägen, och vill man kolla till exempel att det är en sovande hund och inte en katt Tizians Venus från Urbino har vid sina fötter, är det bara att klicka fram en acceptabel reproduktion.
Även nutidskonst finns tillgänglig; exempelvis på galleri Forsbloms hemsida kan man se reproduktioner av närapå det mesta som visats på galleriet den senaste tiden.
Också konstkritiker har sina sajter. En rent ideell sådan, som heter On display, publicerar ett konstverk från en pågående utställning varje vecka. Skribenterna varierar, men texterna verkar gedigna; här får ett i reproduktion återgivet verk både presentation och bedömning.
En del konstfolk skriver med varierande flit bloggar, som kan ge subjektiva kommentarer av varierande värde. Vill man hålla sig à jour med det aktuella konstlivet i Helsingfors är en utmärkt källa den ”nakna kritikerns” Otso Kantokorpis blogg. Kantokorpi är väl etablerad efter perioder som kritiker i olika tidningar och var en tid också chefredaktör för konsttidskriften Taide.
Han är både synpunktsrik och välformulerad och dessutom ovanligt flitig som skribent – förmodligen för att han medvetet gjort konstkritikerverksamheten till sin födkrok, vilket mycket få hos oss har lyckats med.
Han kallar sin blogg ”alastonkriitikko”, enligt hans egen motivering för att betona sitt oberoende av de flesta bindningar, som han ibland i vassa ordalag pådyvlar andra skribenter. Han skriver nästan dagligen, och deltar också i polemiker, senast bland annat om Helsingforspolitikens dans kring Guggenheim-frågan.
Skrivstilen hos Kantokorpi – faktiskt en av de synligaste på konstfältet just nu – kan man också bekanta sig med i en för något år sedan utgiven ganska faktarik helsingforsisk stadsguide sedd ur spårvagnsperspektiv. Där åker han runt med den ena spårvägslinjen efter den andra och redogör i en muntert subjektiv ton för byggnader, monument och framför allt restauranger i närheten av hållplatserna.
Ett kanske större problem är den konst som är gjord med själva internetmediet som material. Det rör sig om olika typer av bilder och videosnuttar, ibland kombinerade med dokumentära inslag, som kan karakteriseras både som kulturpolemik och som experimentell gränskonst – estetisk terrorism har någon kallat de grövsta alstren. Att tillgodogöra sig de möjligen inbyggda tankekornen begränsas av den tekniska apparaturens fjärmningsfunktion: konst på datorplattor eller, ännu värre, mobilskärmar är sällan särskilt njutbar.
Men, som det också mycket riktigt har påpekats, konsten blir sällan annat än en minimal bäck som rinner ut i internethavet. Om man i sammanhanget alls vill tala om konst.
Skribenten är konstkritiker.