Michel Ekman: Filmöknen Helsingfors
Den finländska biorepertoaren domineras massivt av amerikanska filmer, bara några få icke-amerikanska regissörer får upp sina filmer.
Nyligen läste jag om den tyske regissören Ramon Zürchers debutfilm Das merkwürdige Kätzchen (Den konstiga lilla katten) som hade premiär i fjol. Den skulle jag gärna se på bio, men det kommer knappast att ske. Zürchers film handlar om spänningar i en helt vanlig familj, utan yttre dramatik, sex eller våld, men tydligen på ett konstnärligt lyckat sätt. Den är typisk för alla de filmer som aldrig kommer upp på repertoaren här.
Finland är ett perifert land med ett majoritetsspråk som skiljer folket från världen. Vi hör bara i begränsad grad till Europa, snarare är vi ett utskott av den amerikanska kulturen. Ingenstans är detta tydligare än i filmens värld. Biorepertoaren domineras massivt av amerikanska filmer, mest action och komedier. Bara några få icke-amerikanska regissörer får upp sina filmer. Också kvalitetsfilmerna ska helst ha en sensationell krok, till exempel sex i någon spektakulär form, för att ges en chans. I tv är den amerikanska dominansen lika stor. Ändå produceras hundratals filmer på andra språk än engelska varje år i världen. Många av dem lär vara bra.
Om man betraktar film som en konstform bland andra är det här en kulturpolitiskt egendomlig situation. Det anses väl fortfarande självklart att vi har teatrar, konserthus och museer, och att de drivs med offentliga medel. Till deras uppdrag hör att sprida kännedom om samtida konst, musik och teater från olika länder och kulturer. På filmens område finns ingenting motsvarande. Ingen instans utanför de ointresserade kommersiella aktörerna tar ansvar för den samtida konstfilmen.
Vad vi behöver i Helsingfors är en offentligfinansierad biograf med detta ansvar. Kostnaderna skulle vara mikroskopiska jämfört med teatrar, orkestrar och museer. Kriterierna för verksamheten bör vara kompromisslöst konstnärliga, annars finns ingen orsak att gå in i den.
Att döma av det stora intresse filmfestivalerna väcker bör det finnas publik för ett sådant projekt. Men det räcker knappast att bara öppna dörrarna och börja visa fina men okända filmer. År av försummelser vilar över filmkulturen i dag och har förvandlat den till en företeelse i den yttersta periferin. För att nå den marginal som vill intressera sig för kvalitet behövs en diskussion som gör filmen närvarande i offentligheten. Det har länge förvånat mig att det inte finns några urbana, kulturpolitiskt intresserade politiker i Helsingfors som vill ta upp frågan om filmkonstens förfall hos oss.
Skribenten är litteraturforskare och -kritiker