Zinaida Lindén: Paradoxala sanningar
"Allting är svartvitt, det finns inga nyanser längre", skriver Zinaida Lindén om Krimkrisen.
När jag var liten lärde jag mig några paradoxala sanningar. Vattenmelon är ett bär, val är ett däggdjur, Krim är Ukraina. Den sistnämnda paradoxen var inte så avgörande: Ukraina, Ryssland och ytterligare tretton delrepubliker alla hörde ju till Sovjetunionen.
Annat är det i dag. Allting ställdes plötsligt upp och ner: övertygelserna, lojaliteterna. Ett inbördeskrig pågår i mina landsmäns hjärtan. Det smärtar mig.
”Interventionen har inte ens börjat, men några skott har redan avfyrats – mot mig”, klagar en kvinnlig poet jag känner i S:t Petersburg. ”Det är mina vänner som avfyrar dem om jag ger uttryck för oro eller drar obekväma historiska paralleller.”
Även mina mindre intellektuella vänner har drabbats. En vän vars namn börjar på K – en detalj som i dag för mina tankar till Kafka – blev kallad för chochol (nedsättande för ukrainare) och fascist av sina bekanta efter att ha uttryckt några dubier om den ryska rapporteringen från Krim. K är en före detta officer som tjänstgjort i specialförband. Han var med och oskadliggjorde några flygplanskapare utanför Viborg år 1983. K är född i Leningrad och gick i min skola, men hans mor kommer från Ukraina. ”Jag orkar inte diskutera med dem”, skriver K till mig. ”Det går inte att få någon adekvat uppfattning av läget i Ukraina. Det enda jag vet är att det är synd om människorna där.”
Retoriken blomstrar i massmedierna och på socialnätverken. Allting är svartvitt, det finns inga nyanser längre. Minoriteten som är ”emot kriget” anklagas för att ha blivit hjärntvättad av den amerikanska propagandan. Egentligen har det puttrat och pyrt länge: osökt tänker jag på filmregissörsbröderna Nikita Michalkov och Andrej Kontjalovskij som har rakt motsatta åsikter om utvecklingen under de senaste decennierna.
Många ryssar jag umgås med hänvisar till amerikanerna. Varför kommer USA alltid undan med sina interventioner? Västvärlden hade ju inga problem med att blanda sig i andras affärer när det gällde Irak eller Libyen. Det som jag själv inte kan förlåta Väst är att dess massmedier valde att inte tydligt poängtera att 90-talet var en förfärlig katastrof för Ryssland. De skrev knappt om de människor som blev av med sina jobb, om familjer som svalt, om folk som hängde sig. Det är orsaken till att så många ryssar i dag vill ha ”stabilitet” och har svårt med ”demokratisnacket” – som de förknippar med Jeltsins tid då Nato dessutom kröp steg för steg allt närmare Rysslands gränser.
Under de senaste dagarna har jag blivit kontaktad av några tidningar i Finland och även tillfrågad av folk på stan. Det enda jag kan säga är att jag är emot det militära ingripandet. Jag hoppas att situationen kan regleras med politiska medel.
Som barn har man inget eget ansvar utan upprepar bara vissa sanningar efter de vuxna. Vattenmelon är och förblir ett bär, val är och förblir ett däggdjur. I dag är jag femtio år och vet en sak: stormaktspolitik förstör vänskapsband och till och med släktband. Min egen mamma och jag är ett exempel på det.