Henrik Jansson: Inte längre tillträde?
När jag under vinter-OS tidigare i år på en bar såg finalmatchen Sverige–Kanada i ishockey jublade salen högt varje gång Kanada gjorde mål, eller var i närheten, liksom då någon svensk blev utvisad. Och det kändes inte alls överraskande, jag har sett motsvarande till och med när Ryssland klarat sig bra mot Sverige.
Också vinterkriget kan glömmas bara man får hata svenskar. Och svenskspråkiga överlag, för jag behöver inte växla många ord med de jublande för att inse att det också är riktat mot mig.
Så åtminstone i min hemstad Åbo, där språkkonflikten är ständigt levande. Därför är det svårt att tro att vi skulle kunna ha samma syn på kampen för språklig överlevnad i Österbotten och södra Finland. Varje gång någon som sitter trygg i sin finlandssvenska sits sticker ut hakan och säger att vi släpper ingen jävel över bron känner jag mig lite illa berörd.
Som finlandssvensk Åbobo har jag också en större förståelse för den rysktalande folkgruppen i östra Ukraina än vad som är vanligt i vårt västra EU-Europa. Det är klart att man där nu oroar sig för hur förhållningssättet mot dem ska förändras. Det närliggande exemplet Estland, där den rysktalande befolkningen blivit ett C-lag som öppet hatas och marginaliseras, känns naturligtvis avskräckande.
”Invaderarna”, som det sägs, också om det förflutit ett antal decennier sedan de rysktalande där tagit del i någon invasion. ”Invaderarna”, sägs det också hos oss om svenskarna, samtidigt som vi finlandssvenskar får förstå att vi är dessa oönskades ättlingar. De aggressiva reaktionerna efter tv-serien Suomi on ruotsalainen (Finland är svenskt) gav en del antydningar om atmosfären i landet.
Min förståelse för Ukrainas rysktalande befolkning innebär inte alls att jag skulle sympatisera med Rysslands vapenskrammel i området.
Saker som de här påverkar mig när jag upplever situationer som borde vara enkla och lyckliga, så att jag blir tvungen att möta också mina egna begränsningar. När Finland fick sitt enda guld i nämnda vinter-OS, och målgången ännu knappt var gjord, spolade Yle ut Björneborgarnas marsch. Och jag såg rött.
Vad en militärmarsch har med idrott att göra är i sig svårt att förstå, men att jag måste knäppa av tv:n och med högt uppskruvad irritation rusa ut ur bostaden kan ändå verka suspekt.
Men kanske det beror på att nationalismen inte precis blivit vackrare med åren. Och att det verkar vara tveksamt om jag som finlandssvensk längre har tillträde till Björneborgarnas marsch.
Skribenten är författare.