Zinaida Lindén: De som hade tur
”Jag hade otur, Ludmila, jag som blev evakuerad”, säger en skolväninna till min mamma.
Mamma stannade där på alla 900 dagar. I en stad som mellan september 1941 och januari 1944 i praktiken var avskuren från omvärlden, som utsattes för bombningar, artilleribeskjuntningar, drabbades av extrem kyla och svält.
I vår familj har vi inga fotografier av Leningrads belägring. Det enda som finns är ett foto från ett militärsjukhus. Några barn med slätrakade huvuden som ser ut som små buddhor poserar med en grupp sårade soldater vid en julgran. Mamma och hennes dagiskamrater uppträdde där med en nyårskonsert.
Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi vid Stockholms universitet, har tillsammans med några ryska kolleger samlat in uppgifter om cirka 5 000 personer, varav en tredjedel bodde i Leningrad under belägringen. Vid hälsoundersökningar år 1978 och senare visar det sig att de som svalt under sina tidiga år hade högre blodtryck än de andra.
Gruppen har följts fram till år 2005. Det har kommit fram att dessa personer även hade högre dödlighet i hjärt- och kärlsjukdomar.
Föräldrarnas svält formar barnens gener. Det gäller inte bara det fysiska. Mina anhörigas sätt att reagera på vissa moment blev så småningom mitt eget. När jag var liten ställde jag inga frågor. Jag förstod att de vuxna ogärna pratade om kriget. Under Brezjnevepokens pompösa festligheter i samband med krigets 40-årsdag gjordes en film om Leningrads belägring. Mina morföräldrar bjöds till premiären, men de var inte nöjda med filmen. Mormor tyckte att den var falsk.
Samtidigt berättade hon aldrig någonting. Jag vet bara några få detaljer. Mamma har till exempel klara minnen av att bli ammad. Hur kan hon minnas något sådant? Mormor var inte sådan som daltade med småbarn. Jag har en teori. Mormor måste ha gett bröstet till sina bägge döttrar när de satt i bombskydd. För min moster som föddes år 1943 innebar det näring, för min sexåriga mamma innebar det tröst.
Jag minns hur det hela började år 1990. Knappt hade man hunnit stadfästa Förordningen om sociala förmåner för personer som vistades i Leningrad under åren 1941–1944 förrän stadens exekutiva nämnd dränktes av en människoström. Det kom folk med intyg från bostadsföreningar, folk med utdrag ur allsköns arkiv. I början ville inte mamma gå någonstans. ”Vi var ju bara barn. Vad gjorde vi för stort?”
Den 27 januari firar min hemstad 70-årsminnet av belägringens upphävning. Då får mamma en minnesmedalj och en engångssumma som motsvarar 65 euro. Hon har några sociala förmåner och reser gratis med kollektivtrafiken.
Mamma hade tur. Hon blev aldrig evakuerad.
Zinaida Lindén är författare.