Erik Kruskopf: Wardis sol
Kan man måla solen? Rafael Wardi kan.
Ingången till Wardis utställning på Ateneum, tredje våningen, är bländande. På en svart vägg en färgkaskad i Wardi-gult, strålande som solen; den tar andan ur en.
Jag tvekar inte att kalla den ett av de märkligaste verken i vårt 1900-talsmåleri. Och en höjdpunkt i Wardis stora och av många toppverk fyllda produktion.
Den stora målningen heter Solens skiva och tillhör Helsingfors kyrkliga samfällighet vars kontorslokaler i Berghäll den normalt pryder. Den tillkom 1980 på beställning av byggnadens arkitekt Heikki Sirén.
Solen är inte ett motiv som konstnärer lätt ger sig i kast med. Solens ljus visserligen, på tusen olika sätt. Men solen själv – sällan. Den är ju inte heller någonting som man tittar på – skall det ske, bör det vara genom ett sotat glas, som vid solförmörkelser.
Annat är det med månen, som kan beundras i alla dess faser, och som också många målare försökt fånga. Alltför ofta med banala resultat. Det stora undantaget är kanske Edvard Munch, fastän för honom var månen alltid full.
Men solen? van Gogh målade mängder av solrosor, även himlar med massor av stjärnor och solar, en gång också en liten sol, en ganska obetydlig rund ring ovanför en olivlund.
Lika blek är solen i impressionismens berömda startskott, Claude Monets Impression med uppgående sol. En vy som Monet inspirerades till en tidig morgon i hamnen i Dieppe, på väg hem från London, där han mött Turners smogvisioner.
Där syns solen faktiskt hel och rund som en fullmåne bakom hamnvyns morgondis. Men något porträtt av solen är den inte. Nog får man leta, om man ska hitta konstverk där motivet faktiskt varit solen själv.
Också på våra breddgrader finns konstnärer som haft solen i tankarna. Med blicken mot solen är titeln på en i fjol utgiven vacker konstbok som behandlar Stig Fredrikssons måleri. Men inte heller han har tittat rakt upp; mest är det solens glitter i vattnet som har inspirerat till hans måleriska cirkelkompositioner.
En rätt bländande sol är i alla fall ett av huvudverken i Edvard Munchs produktion, en av väggmålningarna i Oslo universitets stora aula. En huvudvärk är nog det rätta ordet, vitsade mången då målningen avtäcktes 1911, men försöket är nog ändå imponerande. Synd att den inte går att få med när Munch nästa höst skall visas i helfigur på Didrichsens konstmuseum.
Men solen har dyrkats utan att den avbildats. Ett vittnesbörd är den mytiska och hemlighetsfulla kultplatsen Stonehenge, vars stenring lär vara sammansatt i enlighet med solens första strålar vid sommarsolståndet. Stonehenge uppges också ha funnits i Wardis tankar då han satte i gång med sin solmålning. Vardera en hyllning till denna livets innersta förutsättning, som inte tillåter att betraktas en face.
I motsats till Munch har Wardi ändå inte velat kalla sin målning Solen. Den heter Solens skiva, vad det nu sedan betyder. Kanske kan här spåras skuggor av stenstoder och människogestalter, men nog är det solen som begrepp som han fångat, mer än någon annan. Faktiskt tycker jag till och med Munch hamnar i skuggan.
Skribenten är konstkritiker.